Saker jag åt den andra dagen i Singapore

Vi börjar med en kort lektion i hur man gör frukostnudlar.

Och så äter vi dem sedan i en chilistinn buljong med skaldjur. En matdag börjar inte bättre än så.

Några fina små dumplingar med räkpasta och fläskfärs på det, och självklart med färsk ingefära i sojan.

Ni tror att det är en liten bläckfisk på Ricks portion kanske? Det är ginseng!

Sen fick man ju ändå lägga en sötsak ovanpå. Fin hallonmousse på den här. Den kostade sex Singapore-dollar, vilket är drygt trettio pix. Värd!

Sojamjölk, smaksatt i olika varianter och lätt gelatiniserad, som en slurpig jelly. Galet gott.

Lunch äter man med fördel i så kallade ”hawker centers”, där man handlar det man önskar från en massa fristående kockar och krögare. Lite kycklingspett med riskaka var först på bordet.

Sockerrör pressas på plats i en speciell maskin; saften smaksätts allra bäst med lime.

Det här är blad från ett bananträd. Man äter dock inte bladen, utan den lilla järpe på fiskfärs och ris som göms inuti när de grillas.

En burrito? En Center? Alla kulturer har sin rullade mat – den här råkar bara vara bäst. Krisp och mjukhet allt i ett. Så sjukt underbart jättegott.

Nu blir vi riktigt Singapore-lokala här. Detta är en sallad på bland annat bröd, kyckling, jordnötter och räkor som kallas Road Jack.

Efterrätt: tänk er en kräm på sagogryn, med brödbitar i. Lite knäppt, men milt och fint i smaken.

Ännu en lokal klassiker, svaret på slush puppy: shaved ice. Smaksatt med både majs och soja. Jag säger det igen: Lite knäppt, men milt och fint i smaken.

Mandelgrädde, med touch av Karlssons klister. Ljuvligt för den som tycker om marsipan.

Den här brödbullen, söt i karaktären och med konsistens som en semla, är nog det enda jag inte gillade av allt jag prövade. Den är nämligen täckt av ett slags fiskströssel, som luktar precis som akvariekäk.

Tur då att de gjorde ett slags stavformade kanelbullar också på det här haket.

Rick, min värd, som är amerikan men som under nollnolltalet tillbragte sju år i Singapore, behöver sitt kaffe, och det är det enda han inte köper lokalt – det finns 77 Starbucks att välja på. Han tar alltid en triple tall Americana. Jag tog en browniepannacottabakelse mest för sällskaps skull. Den var rätt tråkig. Jag åt inte ens hela.

Blev rätt förvånad när Rick föreslog att vi skulle äta italienskt. Nej, vafan, det kan jag ju göra i Europa. Men så sa han de två magiska orden: Mario Batali. Kocken som liksom är italiensk mat i USA. Detta var hans ställe i Singapore, och vi började med lite benmärg i all enkelhet. Jag kan ha legat på golvet och sjungit Händels ”Messias” när jag smakade, eller så var det bara inne i min själ det skedde.

Och detta då! Finhackad kycklinglever med kapris, överraskande mycket citron och pancetta direkt från elitserien.

Och pizzorna? Hur ska jag kunna säga allt som behöver sägas om dem? Det går givetvis inte. De var personliga, påhittiga, inte effektsökande, och gjorda med den bästa pizzadeg jag nånsin varit i närheten av.

Och så en brownie med banankräm, grädde och honungsrostade nötter. Dagens sista. Men jag var ju där två dagar till! Watch this space!