I morgon röstar riksdagen om tydligare lagar för organdonationer. Svenskarnas inställning är som ni vet otroligt positiv, detta har mätts många gånger. Men det finns detaljer i lagen som inte är tydliga nog; det noga bearbetade lagförslaget är ett bra steg framåt – det anser nästan alla sakkunniga.
Men tre forskare vid Lunds universitet gör vad de kan för att in i det sista hindra de här lagändringarna i morgon.
Det gör mig bedrövad. Deras omsorg om en princip skulle – i praktiken – leda till att i princip inga organdonationer alls kan genomföras. Hur kan det ha blivit så konstigt när juristerna Lena Wahlberg, Titti Mattsson och Vilhelm Persson tar sig an detta?
Det ledsamma svaret är att de inte är intresserade av en praktik, utan av en princip.
Deras begränsade kunskaper om den praktiska donationsprocessen gör att de nu propagerar för en princip som skulle leda till att nästan inga organdonationer blev av alls. Låter det helt knäppt? Ja. Men det är effekterna av deras förslag.
Nu ska jag förklara det medicinska, och det är inte särskilt svårt att förstå:När en person är döende på grund av en blödning i hjärnan är personen oftast intuberad för sin egen skull. Man gör ju allt man kan på intensiven för att rädda den svårt skadade. Den nya lagen ger dock möjlighet för intensivvårdspersonalen att intubera och hjälpa till med andningen ÄVEN om man är säker på att hoppet är ute för den döende. Och varför vill man då alls göra det? Jo: det är kärnan i det som kallas ”organbevarande behandling”. Det handlar alltid om en djupt medvetslös person – som man alltså ska kunna intubera och ge syre medan man utreder personens inställning till organdonation. Vederbörande plågas inte alls av detta, vederbörande är alltid djupt medvetslös i en sådan här situation. Om man kommer fram till att den döende inte ville donera, så avslutar man bara. Men om man kommer fram till att den döende ville donera – då kan man genast sätta i gång och göra allt det noggranna och svåra som krävs för att detta ska bli möjligt.
Om det INTE skulle vara tillåtet för intensivvårdspersonal att ge denna enkla och smärtfria organbevarande behandling i väntan på att man tar rätt på hur det ligger till – då kommer Sveriges redan ganska låga donationstal snabbt att sjunka mot noll.
Utan organbevarande behandling blir det inga donationer. Organen går sönder då. Processen är för medicinskt svår och känslig. Detta – den praktiska effekten – diskuterar inte forskarna i Lund alls. De argumenterar för att det är rättsosäkert att personer i koma inte kan ge sitt samtycke till att bli intuberade. Ja, det är mycket personer i koma inte kan samtycka till.
De förstår inte konsekvenserna av vad de argumenterar för. Wennbergs, Mattssons och Perssons inlaga är det mest slående exempel på när akademin håller praktiken borta från teorin som jag någonsin har stött på. Vidare har de inte nöjt sig med sitt remissvar, utan har dessutom i dag dundrat ut ett pressmeddelande. Lyckas de kommer de här efterlängtade och internationellt vanligt förekommande principerna försenas, och människor, helt riktiga människor, inte siffror på en lista, att dö.
Man får se upp lite, när man anser att andra ska dö för ens egna principer.
Håll tummarna för att riksdagen gör en klok samlad bedömning i morgon.
Tidigare text i frågan har Lisa skrivit. Läs här.
