Det hade kanske varit klädsamt om du nämnt att du är personligt bekant med Ronnie Sandahl (eller tagit ditt försvarstal på bloggen). Det är naturligt att vilja försvara kompisar, de flesta brukar bara inte komma på tanken att göra det i tidningen. Sedan utmålar du kritiken av Sandahls roman som godtycklig och obegriplig när den tvärtom var väldigt underbyggd och kom från en rad olika håll. Det var inte tal om någon organiserad mobbningskampanj.
Vi är bekanta på så vis att vi hälsar om vi ses på stan, och på så vis att jag en gång när han var sjuttonårig redaktör för Falköpings Tidnings nöjessidor mejlade honom uppskattande beröm. Då blev han glad. Men vi har aldrig varit i varandras hem, vi känner inte varandras familjer, vi hör aldrig av oss direkt till varandra, vi har inte varandras telefonnummer, vi är kort sagt inte mer vänner än att vi är branschbekanta.
Är det ändå för mycket jäv? Kanske kan man tycka det om man är puritanskt lagd. Jag tyckte att detta var inom ramen för vad som är okej.
(Och vad det gäller kritiken mot boken så förekom det helt normal kritik mot den, ja, precis som det förekom hyllningar. Men det som jag beskriver var något annat: en enveten, sur, seg, gnetig, ogin och avsiktligt missförstående diskurs. Inte riktigt mobbning, men något som började likna det. Många delar min observation därvidlag, kunde jag konstatera när jag la ut länk till min text på Facebook.)
Jo! Det stämmer faktiskt, det hade jag helt glömt! Sandahl ingick i ett kollektiv i Berlin, elva personer tror jag delade på det, där jag erbjöds sängplats efter den presskonferensen! Anders Rydell, en annan branschbekant, har jag för mig var en av de andra som också bodde där. (Men jag måste fråga… vem sjutton är du, som minns en sådan detalj ur mitt liv, som jag inte ens själv har aktiv koll på…? Vore jättetrevligt om du ville presentera dig!)
Jag är ledsen men det här kommer att vara tråkigare än det skulle kunna vara, för visst hade det varit roligare om det vore en bekant till dig som spelade ett spratt?
Men jag är bara en sydsvenskanprenumerant som läst den här bloggen en massa år eftersom jag är intresserad av frågor gällande medier, internet och kultur. Är man det, är din blogg intressant att läsa då den är välskriven och drivs av patos. Även om jag inte alltid håller med dig.
I övrigt kan jag tillägga att jag har ett hyfsat detaljminne. Ett tag fungerade det som ett roligt partytrick att berätta för folk vad de hade på sig sist och vad vi pratade om. Vissa saker fastnar helt enkelt.
Men för att avsluta så känner vi inte varandra och så vitt jag vet så har vi aldrig träffats och jag är på intet sätt en offentlig person….
Ok, se där, det var fascinerande. Jag är rätt bra på detaljminnen också, kommer ihåg saker som små Youtube-klipp i huvudet, och ofta saker som inte är signifikanta på något sätt som jag begriper – bara små episoder, som av någon anledning fastnar…
Det hade kanske varit klädsamt om du nämnt att du är personligt bekant med Ronnie Sandahl (eller tagit ditt försvarstal på bloggen). Det är naturligt att vilja försvara kompisar, de flesta brukar bara inte komma på tanken att göra det i tidningen. Sedan utmålar du kritiken av Sandahls roman som godtycklig och obegriplig när den tvärtom var väldigt underbyggd och kom från en rad olika håll. Det var inte tal om någon organiserad mobbningskampanj.
Vi är bekanta på så vis att vi hälsar om vi ses på stan, och på så vis att jag en gång när han var sjuttonårig redaktör för Falköpings Tidnings nöjessidor mejlade honom uppskattande beröm. Då blev han glad. Men vi har aldrig varit i varandras hem, vi känner inte varandras familjer, vi hör aldrig av oss direkt till varandra, vi har inte varandras telefonnummer, vi är kort sagt inte mer vänner än att vi är branschbekanta.
Är det ändå för mycket jäv? Kanske kan man tycka det om man är puritanskt lagd. Jag tyckte att detta var inom ramen för vad som är okej.
(Och vad det gäller kritiken mot boken så förekom det helt normal kritik mot den, ja, precis som det förekom hyllningar. Men det som jag beskriver var något annat: en enveten, sur, seg, gnetig, ogin och avsiktligt missförstående diskurs. Inte riktigt mobbning, men något som började likna det. Många delar min observation därvidlag, kunde jag konstatera när jag la ut länk till min text på Facebook.)
Men var du inte hemma hos honom i Berlin i samband med hertas nobelpris?
Jo! Det stämmer faktiskt, det hade jag helt glömt! Sandahl ingick i ett kollektiv i Berlin, elva personer tror jag delade på det, där jag erbjöds sängplats efter den presskonferensen! Anders Rydell, en annan branschbekant, har jag för mig var en av de andra som också bodde där. (Men jag måste fråga… vem sjutton är du, som minns en sådan detalj ur mitt liv, som jag inte ens själv har aktiv koll på…? Vore jättetrevligt om du ville presentera dig!)
Jag är ledsen men det här kommer att vara tråkigare än det skulle kunna vara, för visst hade det varit roligare om det vore en bekant till dig som spelade ett spratt?
Men jag är bara en sydsvenskanprenumerant som läst den här bloggen en massa år eftersom jag är intresserad av frågor gällande medier, internet och kultur. Är man det, är din blogg intressant att läsa då den är välskriven och drivs av patos. Även om jag inte alltid håller med dig.
I övrigt kan jag tillägga att jag har ett hyfsat detaljminne. Ett tag fungerade det som ett roligt partytrick att berätta för folk vad de hade på sig sist och vad vi pratade om. Vissa saker fastnar helt enkelt.
Men för att avsluta så känner vi inte varandra och så vitt jag vet så har vi aldrig träffats och jag är på intet sätt en offentlig person….
Ok, se där, det var fascinerande. Jag är rätt bra på detaljminnen också, kommer ihåg saker som små Youtube-klipp i huvudet, och ofta saker som inte är signifikanta på något sätt som jag begriper – bara små episoder, som av någon anledning fastnar…