Roliga saker folk har sagt 1
Carl Bildt får frågan om vilket favoritdjur han har. Svarar: ”Strömming”.
Roliga saker folk har sagt 2
Det är sent i juni och vi sliter i våra anletens svett i min frus mormors sommarhus på Österlen. Trädgården har blivit en djungel. Grannen tittar in över häcken från sin satans golfgreen och säger: ”Ja… maj är ju en nyckelmånad.” Sedan erbjöd han oss att låna lie. Jag övervägde att använda den för hans omedelbara dekapitering, men sansade mig och tackade ja. Och nu har ”maj är ju en nyckelmånad” blivit en sån där liten familjeklassiker, en stående kommentar när man gör något man borde ha gjort för länge sedan.
Roliga saker folk har sagt 3
Jag är typ tjugo och sitter på Scandinaviums pressläktare med en lånad Tandy, en uråldrig laptop. Hetsar för att lämna ett kort hockeyreferat plus fakta till DN, som vikarie för min kompis Jakob Lundberg. Pressläggning inom tjugo minuter. Framför mig sitter Peter Linné på Göteborgs-Posten. Han blir klar först, smäller igen locket, sträcker lojt på sig och tittar på mig: ”Jaha, lämnar du till Månadsjournalen eller?”
Roliga saker folk har sagt 4
Bortalaget försöker sig på anfallsfotboll på den legendariskt usla och gropiga fotbollsplanen nånstans i Västergötland. Hemmasupporter varnar: ”Akta er pôjka! Di anfaller i svacka!”
Roliga saker folk har sagt 5:
Som nybliven konsertrecensent nojar jag för att bli bakfull till följd av efterfesten och inte kunna sköta jobbet nästa morgon. När jag erkänner arbetets ringa teckenantal plirar Mathias Worbin (mycket duktig copy) på mig över sin öl och säger en smula farbroderligt att ”Jag kan sms’a dig den recensionen i sömnen. Skål”.
Mitt barnbarn är 3-5 ungefär och passerar några punkare. Vänder sig till morbror och säger – Ser du trollen?
Har precis anlänt med flyg från Arlanda till Sturup. Måste ha varit 2003. Det är kallt och blåsigt. Kommer på bussen. Vi börjar köra. Precis vid parkeringen står det en kille och fixar med några kablar. Busschauffören stannar, öppnar dörren och frågar ”Har du problem?”. Killen svarar ”Ja”. Chauffören fortsätter ”Ta bussen nästa gång”.
Sommaren 1988, jag plockar upp Sydsvenskan på morron, släntrar över till köket, slår upp kultursidan och ser den femtielfte artikeln om arvet från 1968 av gammal veteran. Brorsan kommer in och jag säger utan vidare: ”It was twenty years ago today!” Han fattar galoppen genast och replikerar ”Ja, man behöver bara säga Joachim Israel”.
Visserligen hörde Jocke till en litet äldre genreation, men för oss 70-talister var han naturligtvis en av 68-grabbarna och uppträdde gärna som deras talesman.
—
På tåget från Paris till tyska gränsen 1992. Mitt emot mig sitter en ung mor med sin 4-5-årige son i knät; de bläddrar i en filmtidning och barnet följer uppskattande med bilderna. Han pekar på en bild av Arnold schwarzebnegger ur Terminator. Mamman ”Tu aimes Schwarzi?” Grabben säger något obestämbart och mamman replikerar ”Mais non, c’est pas Robboco, c’est Terminattor” (Nej du, det är ju inte Robocop —-) med skarpa franska r och o och betoning på sista stavelsen. Utallet låter ganska speciellt; vad grabben kan ha haft för uppfatning om Robocop fick jag inte veta.