Jag har alltid älskat Electric Boys – ett helt fruktansvärt svängigt liveband, infallsrikt, underhållande, ambitiöst men alltid med självdistans och en inbjudande värme visavi publiken.
Jag älskar riffen, Conny Blooms sångstil, image och ständigt växlande gitarrspel.
Andy Christell är en av de basister som verkligen förstår att en bas är ett tonalt instrument och ett rytminstrument samtidigt. Att han dessutom med sin röda läderkostym och sin långa hårpiska ut från det i övrigt rakade huvudet är bandets coolaste katt försämrar ju inte läget heller precis. Tillsammans med Franco Santunione och Niclas Sigewall har de med Electric Boys gjort något som är bättre än nästan allt annat jag vet.
De tre första plattorna var sinsemellan genuint olika. Först den nästan poppiga ”Funk-o-metal carpet ride”, som gjordes i två versioner, och som innehöll ”All lips & hips” och ”Electrified” och förbisedda men makalöst bra spår som ”Rags to riches”, ”Captain of my soul” och ”Psychedelic eyes”. Sedan mästerverket ”Groovus maximus”, som måste ha det fetaste trumljudet en svensk rockplatta nånsin har haft. Det är ett ofattbart bra album, ett av mina tio favoriter alla kategorier genom alla tider. Spännvidden är helt häpnadsväckande. Statementlåten som också blev titelspår. Den snutiga ”Knee deep in you”. Den Beatlesdoftande ”Mary in the mystery world”. Den flummiga men sångbara ”Bed of roses”, powerballaden ”Dying to be loved”, den sanslöst svängiga ”Bad motherfunker”, den lyxigt överlastade ”When love explodes” med Niclas Sigewalls gastande inräkning långt bak i högtalarna, och den flippade ”Tambourine” förstås.
Problemet med ”Groovus maximus” är att den släpptes 1992 i stället för 1989. Det hade rimligen gjort rätt stor skillnad för vilken framgång den skulle ha fått.
Med ”Freewheelin’” från 1994 utvecklade Electric Boys ett hårdare sound, mer rätt i tiden, men inte med samma fullständigt orimligt starka låtmaterial – även om ”Ready to believe” och ”Not my cross to bear” båda måste räknas bland det bästa bandet har spelat in.
Vid återkomsten för några år sedan med roliga ”And them boys done swang” blev jag ändå positivt överraskad. Inledande ”Reeferlord” hade allt en Electric Boys-öppning ska ha, och som för många band med evighetsturnéer bakom sig var krispet i framförandet hundraprocentigt. ”Starflight united” däremot, den senaste plattan, är med marginal den svagaste. Idéerna – inte minst på textsidan – kändes förbrukade.
Därför gjorde det mig så häpet glad att få veta att Conny Bloom spelade in nytt material på svenska, som nu blivit albumet ”Fullt upp”. Han har fått strålande recensioner överallt. Berättar på ett nytt sätt, spelar på ett nytt sätt, sjunger på ett nytt sätt. ”Fullt upp” är en generös platta, en provkarta på vad Conny Bloom är mäktig som musiker om han låter tanken vara helt fri. Det finns en turné planerad till sensommaren, och jag håller alla tummar för att jag ska kunna se åtminstone ett av gigen.
Ja, så nu vet ni det. Här är en bra text av Jan Gradvall om Conny Bloom. Och här nedan får ni Spotifyhjälp, om detta kan ha fått er att längta efter lite breddad bildning.
Äntligen skrivs det om mr Bloom. Har också följt honom och Electric boys många år. Han bor några tunnelbanestationer bort och när jag råkar se honom vågar jag knappt titta åt hans håll så cool är han.
Förstår precis. Jag satt på en presskonferens med Electric Boys på Sweden Rock och ville ha solglasögon för att inte bli blind av den samlade utstrålningen från de där fyra.