Piratpartiets ledare Rick Falkvinge har inte längre råd att jobba utan lön, och ber därför om donationer för att kunna fortsätta sitt jobb som ledare för Piratpartiet.
Han blir därmed ett intressant exempel på den mecenatkultur som jag för min del är övertygad kommer att återkomma på bred front i samhället under 2000-talet.
Forskare får, med tacksamhet, lita på att döda rika knösar skänker sina pengar till forskningsändamål – för det allmänna kommer inte att satsa särskilt mycket på deras verksamhet.
Konstnärer får, med tacksamhet, lita på att allmänheten skänker sina pengar för att finansiera deras arbete. (Allmänheten bestämmer nämligen själv, plötsligt, över hur den ska förfoga över konstnärens resultat. Till konstnärens häpnad.)
Vad händer i ett mecenatsamhälle? En rad olika saker. Forskningsfriheten inskränks, till exempel. Den olönsamma grundforskningen får stå tillbaka för omedelbart konkret applicerbara resultat. Var och en får dra egna slutsatser om vad som händer med konst, litteratur, musik och teknisk utveckling. Säkert olika saker för varje kulturyttring – men den gemensamma nämnaren är ett slags övergripande amatörisering av intellektuellt arbete.
Och hur var det nu med Rick Falkvinge? Ja, jag hoppas att man inom Piratpartiet på endera viset löser det så att man kan anställa sin partiledare med en vanlig lön. Den donationsmodell han har föreslagit är ett uppenbart tricksande för att slippa betala in en endaste krona i skatt eller en endaste krona i arbetsgivaravgifter, helt utan solidaritet, inom lagens bokstav men inte lagens anda.
En moral som passar utmärkt ihop med resten av Piratpartiets verksamhet.
Det som gör mig på gott humör i sammanhanget är den unga partimedlemmen Simon Rosenqvist, som med imponerande självständighet benar ut varför partiledarens väg är fel.
Jag håller med om att det är tveksamt om ett parti bör bekosta ledarens arbete på detta sätt. Men ifråga om konstnärer förstår jag inte riktigt din parallell. För du framställer det som om konstnärer i allmänhet kunnat leva på inkomster från sina verk (eller royalties el. dyl.). Men så har det väl bara fungerat för en liten del. Långt fler har hankat sig fram på stipendier, spärrvaktsjobb eller svarta spelningar. Jag respekterar din kritiska uppfattning mot piraternas synsätt, men visst idealiserar du en hel del när det gäller hur kulturbranschen fungerade före fildelningens tid?
Så är det ju, det har du alldeles rätt i: Massor av konstnärer får finna sig i att ägna sig åt sin konst på fritiden. Jag tror mycket få av dem skulle säga att det är optimalt för deras verksamhet, men, ja, sådan ser deras verklighet ut.
Min prognos är nu att de blir fler.
Det är här det börjar bli spännande att spekulera. Tänk om fler konstnärer/musiker kommer att kunna leva på sin konst i takt med att stora skiv/filmbolag marginaliseras? Det är åtminstone en tänkbar effekt av denna teknologiska utveckling. Här skulle vi behöva ordentliga empiriska data, om vi ska låta effekterna för konstnärerna avgöra vårt ställningstagande.
Måste fuldelning legaliseras för att enskilda konstnärer ska ha möjlighet att gå runt skivbolag och förlag? Kan personer inte idag sprida sina verk via torrents, hemsidor eller whatever? Jo när jag tänker efter så är det just det folk gör och i min bekantskapskrets så finns det en massa kulturentreprenörer. Men de är mer beroende av en reglerad marknad än de stora aktörerna.
Är det aningslöshet, historielöshet eller bara oförstånd när många inte inser vilken dignitet denna fråga har. Hade Sverige röstat fram en lag så att det blev lagligt att ladda ner upphovsrättsskyddat material för privat bruk så skulle flera demokratiska länder ha infört handelssanktioner snabbare än någon hade hunnit säga Falkvinges bankkontonummer.
Till exempel USA, de skiter säkert i om Sverige inte vill skydda svenska upphovsrättsinnehavare men om det i Sverige skulle vara lagligt att förfara fritt med verk skapade av amerikaner…
Att det fuldelas är en sak att en regering skulle legalisera det en helt annan.
Jag håller med om att det inte vore så lätt att ensidigt legalisera i ett internationellt perspektiv. Men inte heller desperata motåtgärder typ Ipred ter sig särskilt genomtänkta. Jag är inte den som sitter inne med ett lagstiftningsförlsag som skulle tillgodose alla parter. Men det skulle förvåna mig mycket, om vi nu tillåter oss att spekulera, att det blir den totala kontrollens väg som vinner. De mindre kulturentreprenörerna finner nog vägar, frågan är om mediajätterna gör det eller om de går samma framtid till mötes som den svenska varvsindustrin en gång. Just nu går det ju bra för dem dock, vilket också är anledning att ifrågasätta att den nuvarande en smula kaotiska situationen är så katastrofal att vi måste ha Ipred o. dyl.
Rekommenderad presentation av Lessig som är en av grundarna till Creative Commons om just framtiden och upphovsrätten (copyrighten dvs):
http://www.lessig.org/blog/2008/12/wow_peace_declared.html
Vad han får fram på ett mycket bra sätt är precis det Piratpartiet menar bl a att man måste skilja på amatörer och professionella.
Dvs vad PP menar att man ska skilja på okommersiell och kommersiell fildelning.
Han talar dessutom om en hybridekonomi där användare och kommersiella företag hjälper varandra. Dels för att användare bidrar på olika sätt (Communitys) till företagens produkter och tjänster vilket skapar mervärde för alla.
Dock den viktigaste poängen han gör anser jag är att det måste finnas respekt. Det finns det inte idag, mediaföretagen har för länge sedan tappat all respekt för sina kunder vilket gör att de har låst in sig och kunderna har blivit deras fiender.
Min dotter fick MammaMia dvdn i julklapp och jag kunde inte titta på den på datorn för det var ett kopieringsskydd på den. Är det respekt?
Visar företagen respekt kommer de flesta användarna också göra det.
Så, se presentationen.
Andreas, skulle vara intressant att höra dina åsikter om hans teorier och idéer.
Jag ska läsa så fort jag hinner! Jag har mycket, mycket att göra just nu… Men så är det ju.
Det som är så underbart med piratpartiet, alldeles oavsett vad man tycker om deras olika ståndpunkter, är den till synes platta eller i alla fall öppna formen av organisering. Vilket ju till exempel blir tydligt med det blogginlägg av Simon som du lyfter fram. Förhoppningsvis kan fler politiska partier lära sig dra nytta, och låta sig påverkas, av alla kunniga unga och inte bara karriärhungriga politruckar (ursäkta generaliseringen).
Verkligen, Simon Rosenqvist sätter ett fint exempel med sin text.