Jamensatan vad bra den var, Ekots lördagsintervju med Pehr G Gyllenhammar. Aldrig har jag hört Tomas Ramberg bättre. Vänlig, men ihärdig. Respektfull men inte vek. Påläst men inte detaljinsnöad. Och så fruktansvärt skicklig och orädd i avgörande lägen: Pensionsfrågan. Klass- och elitfrågan. Och har någon enda journalist förut på allvar försökt fråga Pehr G Gyllenhammar om varför han pratar som han gör?
Underbart. Gör er själva tjänsten och lyssna.
Överklassgöteborskan är för skön, man kan fortfarande stöta på en och annan PG-kopia med detta speciella uttalet i gbg. 40-talister med distinkt sidbena, solbränd, seglarskor, chinos, randig/rutig skjorta. Oftast väldigt schikliga och threvliga, men man kan nästan inte hålla sig för skratt.
Lite roligt att det fortfarande är lika känsligt för honom att tjäna pengar.
Lyssna gärna på (om det går att hitta) när P4 gbg-Frank åkte hem till PG på julafton och frågade hur det känns att ha sugit ut arbetarna ännu ett år, lite kontrast till Ekots smarta taktik.
Det låter ju som omistlig lyssning, men det är säkert för gammalt för att finnas på nätet…
Någon borde fråga Lars Gustafssson varför *han* talar på det sätt han gör; det där som låter som ett skrockande sordinerat under ylle fascinerar mig. Desutom är det intressant att en man som är så sugen på konflikter ofta talar så sävligt och knarrande, stoppar in mycket småord och små pauser – och kommer undan med det. Föreställ dig att Göran Greider, Linda Skugge eller Paolo Roberto hade snackat med samma nytra knarrande och samma vägran att ta i från magen, det hade inte fungerat alls. Men Lars G har, tror jag, alltid talat så, också på det vilda 60-70-talet. Horace Engdahl har något av samma ovilja att trycka upp rösten, men inte samma långsamma dialekt.
Jag skönjer en serie vid horisonten!
Man kanske kan säga att både Lars Gustafsson, Carl Bildt och PG Gyllenhammar signalerar en viss känsla av överlägsenhet, men åtminstone Lars Gustafsson låter inte alls aggressiv trots att det han säger/skriver ofta är spetsigt och påstridigt (oftare förr i tiden än numera, men han har ju alltid njutit av att sticka ut hakan). Han använder inga av de vanliga markörerna i tal för att ”nu vill jag fan ta mig ha ett svar”, för dramatiskt tilltal, för att ställa mot väggen. Det är mycket speciellt (en slags motsats är Gunnar Adler-Karlsson, som Betonade Varje Ord – och därmed lät alldeles utmattande).
Såg du intervjun med Mark Levengood i Aftonbladet där han berättade om hur han gett John Bouvin en uppsträckning i tv, inför publik och dessutom i ett familjeprogram där tittarna kunde ringa in med frågor och tillrop: ”Du pratar ju en mssa strunt” sade Mark till politikern. ”Alla tottade på varann och tänkte at nu blir vi solklart anmälda till Radionämnden, sedan ringde det på telefonlinjen som stod öppen för tittarna. Jag tog luren och någon sa att du låter ju som Mumintrollet. Då förstod jag att här lyssnas det inte på vad jag faktiskt säger.” 😀
Jag har en gång förlorat ett gräl på teknisk knockout: Tjejen jag grälade med bemötte mitt bästa argument med ett slags ordlös Glenn Hysén-göteborska. And I was down and out.