Denna söndagskväll sitter jag här och blir lite rörd nästan. Jag har nämligen just fått de slutliga versionerna av låtarna på min vän och kollega Lars Brundins debutplatta ”Hotel Royal”, som inom kort släpps på skivbolaget Fassberg & Osterlind Music. Jag spelar bas på samtliga spår. Medverkar gör fantastiska musiker som Pontus Snibb, Eddie Nyström och Nationalteaterns Håkan Nyberg – och förstås övriga medlemmar i Cover Story, nämligen Lars Thulin och Herbert Tinz och många många fler. Vi måste väl vara uppåt tjugo personer som bidrar på olika sätt, alla sammanfogade av producenten Antti Vuorenniemi.
Snart är det releaseparty, då spelar vi hela plattan live med gästmusiker och allt. Hur det låter? Det låter bra! Sångerna och berättelserna är summan av ett helt livs influenser för Lasse, hela 1900-talets kartotek finns här, alla konserter, egna gig, minnen och påhitt i en i positiv mening spretig blandning. Och det som gör mig lite rörd är Lasses speciella energi. Fan vilken kille. Han ger sig själv detta i femtioårspresent – kommer loss och skriver klart låtarna och ser till att det blir på riktigt.
Jag som nyss har fyllt fyrtio tänker att jag har tio år på mig att få till en packe låtar och göra samma sak. Får se om jag vågar.
Klart att du vågar, Andreas. Det ser jag mellan dina rader. Och du har ju nästan tio år på dig, så ta det piano, låt tanken slå rot och sen – bara gör det!
(Har nyligen själv, vid 43 års ålder, tagit ett på sätt och vis liknande steg. Kan inte sluta le! Rena endorfinkicken.)
Vi får väl se! Det svåra för mig är att släppa ifrån mig texter, tror jag. Det krävs mod för att visa sig på det sättet, och acceptera att det inte blir lika bra som när ens stora förebilder gör det…