Jag fick just reda på att Hemingway brukade rösta på republikanerna. Han måste nu städas ut från min bokhylla omedelbart. Kort sagt: Varje kreatör som inte tycker som jag i politiska frågor har för mig inget konstnärligt värde. Jag brukade tycka att Hemingway var bra. Ett språkgeni faktiskt, en legendarisk berättare, som kunnat säga något om mänskligheten och vår tid som ingen annan. Men nu fick jag alltså reda på att han var republikan. Jag är inte säker på att jag helt kan glömma allt det jag läst av honom, men om jag försöker riktigt mycket kan det kanske gå?
I Malmö fanns det år 2000 ett antal personer, något hundratal tror jag, som började prenumerera på Dala-Demokraten. När deras tidning Arbetet hade gått i konkurs så valde de hellre att läsa en tidning från Falun än en från Malmö, eftersom de i så fall skulle utsättas för en ledarsida som inte i varje rad yttrade uppfattningar som stämde överens med deras egna. Och gudhjälpe, att få sina uppfattningar ifrågasatta till frukost, nej, hellre en lokaltidning som görs hundra mil hemifrån.
Jag anstränger mig för att försöka förstå vad folk menar, även om de möjligen säger något annat.
Men människor som resonerar som DD-prenumeranterna i Malmö har jag otroligt svårt att omfamna med sådan respekt. So sue me.
Lokala nyheter kunde de ju få från Metro, eller via radio. Själv skulle jag nog inte betala för Expressen, än mindre Kvällsposten. Av flera anledningar, både deras inskränkta politiska vinklingar som sedan länge färgar av sig på nyhetsplats och, tja, hela upplägget på tidningarna.
Du tycker inte at det ligger något totalitärt i kravet på att om du bor i en stad så ska du banne mig köpa lokaltidningen? Krav på lojalitet behöver ju inte komma från staten eller kyrkan.
Det är inget krav jag talar om här, man gör självklart som man vill. Men jag minns hur tongångarna gick då, år 2000. Man ville ha husbondens röst, ingen annan.
Men Andreas, i vilken situation sa de det där? Jo, skulle jag gissa, när de blev uppringda av en ovanligt gåpåig telefonförsäljare från Sydan som försökte sälja in en prenumeration. Eller om de blev intervjuade av en av era journalister och hade skäl att tro att de skulle komma i tidningen. Journalister gör ibland misstaget at tro att de är de enda som kan/får uttrycka sig med ironiskt kaxiga påståenden, men läser man de större svenska dagstidningarna en vecka kan man säkert räkna in hundra påståenden och vinklingar som inte är menade bokstavligt, även om de ser ut att vara det.
Sen tror jag inte att de här diehardsens lojalitet i första hand var riktad till socialdemokratiska partiet, utan till ett visst sätt att göra tidning och vissa idéer. Sydan hyllade ju också Ilmar och Göran på ledarplats vid den här tiden, men det var hyllningar som old-school arbetarklassen aldrig hade kunnat ta ill sig, man skrev som om Göran Persson skulle bli en svensk Tony Blair och en EU-visionär. jag undrar hur långt Per T och grbbarna egentligen kan ha trot på den bilden av Göran Persson, men det var i alla fall inte en förkunnelse som hade några större chanser att vinna över dem som var uppvuxna inom facket, ABF och SSU.
ha ha, det här var nog det roligaste du skrivit på länge. Rakt i plytet bara 🙂
Visst, men de sa ju det framför allt på ett sätt: Genom att teckna prenumeration på Dala-Demokraten. (Om de nu gjorde det i sådan omfattning som det sas. Det kan ju vara en klockren myt, eller i alla fall en kraftigt överdriven Malmö-historia.)
Sedan är poängen med mitt blogginlägg i dag inte att pontuswernblooma några f d Arbetet-läsare, utan att peka på det vettlösa i den politiska granskning av konstnärer som stora delar av piratrörelsen ägnar sig åt.
Problemet med Sydsvenskans ledarsida är att den inte utmanar över huvud taget. Upp med ett finger i luften och känn av vad som är poppis att tycka för tillfället. Skulle behövas modigare skribenter på den redaktionen.
En fin omskrivning för ”tyck mer som jag” där Johan.
Okay, jag fattade inte att det här var ett inlägg mot Piratpartiets supporters. Det måste bero på att det var en ovanligt väl maskerad koffernagel du hade bakom ryggen – här finns inte en enda anspelning på fildelning, pirater eller internet . Jag läste det snarare som en pik åt överentusaistiska Obamanister…
Om en konstnär gör politiska uttalanden får han eller hon nog finna sig i att bli politiskt bedömd. Och att reagera med ”jag tänker fan inte köpa hans nya bok” när en författare har gjort ett uttalande man uppfattar som stötande är väl också ganska naturligt. Detta är ju inte samma sak som att uppmana till allmän bojkott, ett iofs respektabelt medel, men ett som används, eller snarare hotas med, alldeles för ofta.
Frestelsen med köpbojkotter i den här frågan är ju dock uppenbar: ”Hörrudu författare X, dom som du just kallade snåla giriga tjuvar och pöbel är dom som försörjt dej dom senaste tjugu åren. Men visst du kan slippa oss om du vill, inga läsare, inga pengar, ha ett bra liv!”
Den uppenbara svagheten är ju att man inte på det sättet påverkar någons åsikter eller världsbild, man lyckas på sin höjd få folk att hålla tjäften, vilket i längden är dåligt för alla.
Din Hemingwayliknelse är å andra (tredje?) sidan helt off target. Gubben är ju död.
Ja, han är ju det… Men jag tyckte att han ändå var ett bra exempel på en person som kunde vara politiskt kontroversiell i sina uttalanden men inte så mycket i sin konst alla gånger.
Och Jimi Hendrix var fallskärmsjägare och stödde Vietnamkriget fram till typ -69. Skivkrossarfest, någon…?
Sist jag såg någon krossa skivor var på Helsingborgs Stadsteaters briljanta föreställning av Master Class där Stalin slog sönder jazz-78’or i en sal i Kreml. När jag gick ner till scenen i pausen och tittade kunde jag urskilja skärvorna av gamla svenska 40-50-talsschlagers, Snoddas och så. 😉
Jag håller med om det absurda i att förneka ett konstnärsskap med anledning av personliga åsikter hos konstnären. Men jag tycker inte det är en helt bra jämförelse med valet att inte stödja press med fel färg.
Det sistnämnda är ju fortfarande fråga om en produkt som faktiskt för fram åsikter man inte tycker om, om så är fallet med Hemingway nånstans får man gärna undvika att tycka om detta verk också. Och det är väl ändå inte bara ledarsidan som är påverkad av en tidnings politiska färg? Jag tror inte på objektivitet.
Jo, i fallet med de tidningar jag har jobbat på vågar jag påstå att det bara är ledarsidan som är påverkad av tidningens politiska färg.
Där håller jag nog inte med, Andy. Expressen sysslar ibland med klar kampanjjournalistik, politiskt motiverad. Deras biff med Carl Bildt på ledarplats våren 2007 där de utvecklade en del synnerligen dimmiga beskyllningar om att han var jävig genom sina affärsintressen i Ryssland – eller att han ”stödde det turkiska folkmordet på kurder och armenier” (beskrivet som om det var ett *pågående* folkmord) backades upp med en störtskur av stort uppslagna artiklar på nyhetsplats. Det var en uppvisning i guilt-by-association helt enkelt. Och alldeles uppenbart att tidningens reportar hade fått i uppdrag att gräva fram saker som verkade smaskiga om Bildt för att ledarsidan skulle kunna använda dem. I sak bevisade man ingenting, de förbindelsr mellan Bildt, turkarna och vpenlobbyn man grävde upp var så indirekta att de kunde gällt tiotusen andra personer.
Jag minss att jag undrade: det är bara några månader sen man vann valet, och nu vill de ha bort utrikesministern – vem är det Expressen vill ha in istället? En tidning med inflytande som just har hjälpt till att få ett regeringsskifte kör inte en sådan här kampanj bara ett halvår efter ett val om man inte har klar avsikt att få in en bestämd person på en viss post istället.
Alla de erfarenheter jag har av att arbeta för svensk dagspress, från första uppdragen 1991 och fram till i dag, säger mig att det inte gick till på det viset på Expressen.
Det funkar helt enkelt inte så.
Så ryggradslösa är inte nyhetsreportrar i gemen.
Den redaktör på ledarsidan som försöker säga åt Expressens Karin Johansson hur hon ska jobba skulle åka på en smäll, bildligt talat. Jag lovar. Om Sydsvenskans ledarredaktion försökte påverka vår nyhetschef eller en enskild reporter skulle vi ha fackligt stormöte inom trettio sekunder.
Det här är en klassisk trovärdighetsfråga för journalister.
Det här liknar Seinfeld-avsnittet då Elaine tvingar Jerry att lämna en restaurang för att ägaren är mot fri abort 🙂
Självklart har inte ledarredaktionen ett direkt inflytande, men det är väl ändå inte otroligt att både ägare och chefer i övrigt kan påverka genom anställningar öht? Men oavsett den frågan tycker jag fortfarande att det är ett mer rimligt handlande än att bojkotta ett konstnärsskap, om än jävligt opraktiskt. Jag valde det praktiska och sitter med usla GP hemma för att slippa vara avskärmad från det lokala.
Det avsnittet har jag inte sett! Jag har lovat mig själv att inte köpa boxen förrän jag går i pension. Ren självbevarelsedrift där.
Att bojkotta handlar ju inte fr.a. om vad man är villig att ta del av, utan om vad man är villig att ekonomiskt stödja. Om Hemingway vore i livet och propagerade för republikanerna funnes en poäng i att inte vilja ekonomiskt stödja honom.
Att ta pengarna man har över när ens kära tidning har gått i konken och lägga dem på en liknande tidning, kan ju ses som en solidaritetshandling. ”Jag stödjer Dalademokraten så att den inte ska gå samma oblida öde tillmötes. Alltså inte för mitt frukostbord så mycket som för mina kamrater i Faluns frukostbord.”
En bloggare om hur det gick till på Arbetet:
http://blogg.expressen.se/mohlin/entry.jsp?messid=496252
Håkan: ja, när det gäller Arbetet så tror jag absolut att de ibland skrev saker för att uppnå något utanför själva nyhetsförmedlingen (men jag tror inte att det var unikt för dem, även om Arbetet under sina sista 10-15 år var en tidning på dekis). En gång i mitten av 90-talet gjorde Tony Kaplan ner en fri grupp som satt upp Spelman på taket på Bulltofta – han skrev i stort sett att det var ynkligt, halvgånget och att den var förbjuden mark om man inte kunde göra den lika ståtligt som på Broadway. Det verkade konstigt eftersom de uppenbarligen inte vr i närheten av att försöka göra en ”Stora teatern”-grej, men istället satsade på nerskalad scenografi, ljuseffekter och bra musik och dans, mera intimt alltså. I Sydan och överallt annars fick den bra kritik. Hur kunde Arbetet få till en så tjockskallig recension?
Ett år senare förstod jag, Kaplan lobbade helt öppet för att Jan Malmsjö skulle göra Spelman på Malmö Stadsteater, han skrev det till och med i en intervju med honom (”det vet Janne inte än, men det är på gång”) och så blev det. Tony Kaplan såg sig helt klart som en kille som jobbade på båda sidor av gatan i Malmös nöjesliv, och ville han ha Malmsjö till stan för att göra Fiddler så kunde han ju inte tillåta att en annan uppsättning av samma musical gjorde succé kort tid innan.
Kontrasten mellan Arbetets och SDS’ nöjessidor var förresten rena komedin – man kunde tro att det handlade om två helt olika regioner. I Arbetet skrevs det om operetter och äventyrsfilmer, i Sydan om modeshower, technofester, Dr. Dantes Aveny (kultförklarad teatergrupp i Köpenhamn), ståuppare på Möllan och Klubb Kinky.
Nej Andreas! Nu hade du utmärkt läge att säga att du inte ser på Seinfeld längre för att Michael Richards (Kramer) sa Nigger på scen. Argh.
Gustav: ingen mindre än Curtis Mayfield röt ”Niggas!!” i introt till sin apokalyptiska (och sjukt grooviga) ”If There’s A Hell Below We’re All Gonna Go” 1970. Långt före Chuck D – jag tror att han var först med att göra det så uttalat på skiva.
Det är klart att man har sina betänkligheter när det gäller att hjälpa till att finansiera en tidning som låter ett stolpskott som Mats Skogkär skriva den ena vedervärdiga ledaren efter den andra. Och det fanns nog både en och annan Skogkär på tidningen för 9 år sedan också…
Ja, just Skögkär ser jag som extra enkelspårig och bornerad. Det är nästan Jonas Dahlgren-klass på honom.
Henrik: Absolut inte. Jag läser också hellre Dala-demokratens ledarsida än Sydsvenskans, trots att jag och Greider är på rakt motsatta sida av det politiska fältet. Greider kan skriva och vågar utmana. Det kan inte och gör inte Sydsvenskans ledarredaktion. Det har inte att göra med hur nära mina åsikter representeras i tidningen. Vill jag läsa mina egna åsikter kan jag läsa min egen blogg.
Magnus, ang. Expressens kampanjjournalistik 2007: du tror inte att det kan vara så att ledarredaktionen helt enkelt läste nyheterna i sin egen tidning grundligt? Och sedan använde sitt utrymme i tidningen till att kommentera aktuella händelser, exempelvis sådana skildrade i Expressen, på det sätt som brukligt är på ledarredaktioner?
Lisa: Jag antar att ledarredaktionen var införstådd med att det skulle komma mera. Tonläget på nyhetssidorna var nästan lika högt uppskruvat som på opiniosnssidorna, det handlade sannerligen inte om någon opartisk rapportering – trots at man inte lyckades få fram mer än synnerligen indirekta ”länkar” mellan Bildt och t ex den turkiska militären. Till exempel at han hade aktier i General Electric, som är en av hundratals underleverantörer till vissa turkiska vapensystem; på Expressenspråk blev detta att han hade köpt in sig i bolag som var nära knutkna till det turkiska folkmordet, herregud…
På ledarsidan lörde man också i en ton som visade att man inte räknade med att behöva leta efter risiga nyhbeter om Bildt på länge – man visste att man skulle serveras dem. Därmed inte sagt at det var just P M Nilsson som öppet hade beställt drevet på något internt möte, jag skulle snarare tänka mig att ägarna eller närstående personer hade kommunicerat mnd ledarredaktion och nyhetsredaktion via skilda kanaler. Men synkat var det, utan tvekan. Och det kan mycket väl ha funnits informella kontakter mellan ledarred. och nyhetsgänget om vad som var på gång under kampanjens lopp.
Men Magnus! Kom ut ur konspirationsbubblan!
Nya regeringsmedlemmar granskas självklart extra hårt just därför att de är nya regeringsmedlemmar. Du skulle se en nyhetsredaktion veckorna efter val. Tjohej, lägstanivån finns inte för vilka gamla parkeringssynder vi gräver fram, fd hantverkare vi hårdintervjuar och sommarhus vi åker ut och fotograferar. Därför att det är vårt jobb att GRANSKA MAKTEN. Lägstanivån på de granskningarna är ibland lägre än man kan önska, och drevjournalistiken i sig är definitivt diskutabel. Men man behöver knappast spekulera i avsikten bakom att granskningarna görs. Några ägare ”eller närstående personer” som drar i trådarna ”via skilda kanaler” behövs inte för att journalister ska vilja avslöja ofördelaktiga saker om en minister.
Ledarskribenter jobbar däremot inte med att ”leta risiga nyheter”. De kommenterar dem.
Hur tänkte du förresten det skulle gå till när Expressen lanserade sin utrikesministerkandidat och fick Reinfeldt att välja den personen?
Kinga. ledarskribenter har oftast rätt goda kontaketer inom partierna, det är samma gäng helt enkelt. De har ölat tillsammans på samma studentpubar eller träffats på konferenser, eller känner varann privat. Jag förstår att du kommer att ropa Konspirationsteori´! nu men så är det: många ledarskribenter är aktiva i partierna eller har nyligen varit distriktsboss, suttit med i en styrelse i nåt ungdomsförbund eller så. Och det finns alltid skuggkandindater till en post som t ex utrikeminister, det behövs inga som helst konspirationer för att få till detta faktum. Lledarnissarna har den sortens insynen i partiernas inre liv, i alla fall de/t parti/er som dom står nära. Därför vet de vilka kandidater som kan göras heta och vilka som är stendöda.
Om Bildt fyller halva tidningen två-tre veckor i rad med suddiga ”synder” och det *samtidigt* pågår en kampanj på ledarplats som uppenbart syftar till att få bort honom eller misstänkliggöra honom, bara några månader efter valet, så är det knappast överilat att tro att det handlar om en kampanj. Även om Expressens ledarredaktion är erkänt bra på att babbla på utan grund.
Ministeraffärerna direkt efterr valet (Borelius, Stegö, Billström) som jag förmodar att du vill jämföra med, var ingen kampanj, det var normal nyhetsjournalistik, dessutom med substans. Därför hängde ledarredaktionerna heller inte på like snabbt och hårt som Expressen gjorde med Bildt ett halvår senare. Visst skrevs det mycket men ledarredaktionerna försökte inte, som jag minns det, gå händelserna i förväg varje dag. Aftonbladet krävde inte nyval eller skrev på ledarplats att Stegö var en fascist, man kommenterade hennes syn på public service och jämförde den med vad man sett tidigare från moderaterna. Expressens anti-Bildtkampanj var ren smutskastning.