Jag gillar Isobels observation om den politiska idébristen i socialdemokratin. Lägg Isobels text jämte den enkla spaningen här nedan, och socialdemokratins kris tycks väl ändå bottenlös?
Just nu verkar det som om varenda miljöpartist med allmän rösträtt räcker upp handen och säger ”visst, jag kan ta det, om ni vill så!” – varpå människor rimligen får intrycket att Miljöpartiet har en hel kader med potentiella politiska ledare av klass, personer som gärna vill kliva fram och ta ansvar, och bjuda sitt parti på alternativ.
Samtidigt odlar Socialdemokraterna sin löjliga nejsägarkultur, där varje indikator på att din håg står till ett strategiskt ledningsuppdrag omöjliggör din kandidatur. Är du dessutom inte inom det socialt accepterade åldersspannet 35 till 50, så är du nästan chanslös. Över 60? Helt utesluten.
Framtid ställs mot forntid i de här modellerna. Fortsätter det så här möts miljöpartister och socialdemokrater runt sjutton procent redan 2014.
Intressant! Tycker att det visar på att synen på det politiska ledarskapet styrs av en blandning av rigid partilojalitet, jantelag och ett smygförakt för bildning- alla siamesiskt förbundet med varandra. Inte Ok att stå fram med det du tror på och att du kan tänka dig att vara ledaren och det är heller inte Ok att framstå som att du kan eller vet- alltför mycket !
Kanske ett bevis på ett samhälle där uttrycket ”Dumbing us down” ?( myntat av John Taylor Gatto)är högst aktuellt.
Men det kanske är ”Smarting us up” som behövs? En samhälle där folkvalda når fram; bildade, kommunikativa och reflekterande politiker. Personer som står med en fot i det som en gång tänktes och gjordes i demokratins namn och med den andra i andedräktens.
Carsten Jensen konstaterar att det sämsta en dansk politiker kan göra är att verka intelligent, eller bildad, eller analytisk, eller tankfull.
Jag skulle nog säga att föraktet mot det som historiskt sett har rankats som ”höga värden” är väldigt högt här och där, just nu.
I Sverige är vi extremt noga med att politikern som individ inte ska vara korrumperbar – t ex regler mot att riksdagsmän har större aktiennnehav eller chefs- och styrelseposter i företag – men samtidigt finns det ganska dålig kontroll av var *partierna* får sina pengar ifrån. Resultte blir att politikern i slutändan hamnar i knät på sitt parti, och nästan aldrig måste vinna en strid genom kraften av sin övertygelse, sin ärlighet och sina ord. Det är inte konstigt att det blir en sunkig stämning och en svårartad brist på klargörande dueller, ingenting avgörs ju med blanka vapen av politiker från olika partier som måste vinna en seger här och nu.
Sedan är ju retorik något som många svenskar tycker är falskt och tillgjort i sig, men det har inte alltid varit så här grått i den offentliga politiken.
Vi har för liten tolerans mot politiska personligheter också. Se Anton Abele… Vilken mobbning han utsattes för.