Det är tidig morgon och jag har vaknat klockan fem denna torsdag. Mina döttrar sover fortfarande, men jag kan inte somna om. Jag gissar att många av er som läser den här bloggen – men helt säkert inte alla – redan känner till att Sydsvenskans chefredaktör och utgivare Peter Melin dog i går. Han dog mellan två möten på tidningen, knall och fall, och vi är fruktansvärt ledsna och chockade.
Många har redan sagt och skrivit fina saker om Peter, som Martin Jönsson, Stig Fredrikson, Jan Wifstrand, vår tidigare kollega Karin Johansson, Jonas Bonnier och sist men verkligen inte minst Mats Svegfors, som skriver runan hos oss i Sydsvenskan i dag.
Alla snälla ord är sanna. Peter hade en lång rad egenskaper som sällan möts i en enda person: Han var driven, men prestigelös. Han var pratsam, men lyssnande. Han var krävande, men generös. Han var rolig, men seriös.
Framför allt var han en högklassig utgivare, och det finns inget i journalistiken jag respekterar mer än det. Han hade mod, omdöme och erfarenhet, parat med juridiska kunskaper, och jag har sällan känt mig lika självklart trygg och omhändertagen som skribent som med honom i dörren.
Peter var en strålande person och en suverän kollega, och vi är, som jag sa, fruktansvärt ledsna över vad som har hänt.
