Nu börjar det bli riktigt jobbigt. Den bekännelsevåg som jag hade hoppats mina tidigare pekoralpubliceringar skulle leda till bland bloggande journalistkollegor har uteblivit. Kanske för att få journalister faktiskt arkiverar sina grejer. Kanske för att de är fegisar.
Oavsett vilket betyder detta att jag känner mig ensammare än någonsin, när jag nu bjuder er en fotbollsspecial, ett slags worst-in-show från mina tidigaste yrkesår. Samtidigt vet jag ju att jag inte är ensam. Jag har ju kolleger som än i dag ser till att hålla fotbollsreferatpekoralets fana högt!
Nummer ett. Men Dahlbergs och Ramstedts gossar ryckte raskt upp sig, och tog över.
Nummer två. ”Henka” hade bara att toffla till bollen – trodde alla. Men han missade ladugårdsväggen inifrån, och bollen rullade retligt utanför.
Nummer tre. Om man ska göra ett försök till sammanfattning av Fjäråskamraternas insats så här långt i år får man nog först och främst konstatera att truppens goda kondition varit utslagsgivande.
Nummer fyra. Visa oss en bättre mittback i division IV Halland den som kan!
Nummer fem. (I årssammanfattningen efter att IFK Fjärås vunnit sin serie.) Årets negativa överraskningar: Tja, det kanske det finns en eller ett par. Men varför tjöta om det en dag som den här? (Tjöta! Jag skrev på dialekt!)
***
Hittar också ett stycke samtidshistoria, en nyhet i Norra Halland som från oktober 1996. Rubriken: ”Nu finns Kungsbacka på internet”. Ur texten:
”Om man med ett så kallat sökverktyg, som Infoseek eller Alta Vista, söker på Kungsbacka får man hundratals svar. … Platsen där sidorna finns, eller sajten som det numera kallas, innehåller ett 20-tal sidor.”
Välkommen till 1996.
Får vi rösta igen? Det blir den Loket-doftande femman.
Om din ensamhet:
Korrekt: vi har inga klippböcker.
Korrekt: vi är fegisar.
Men framför allt: vi var inte femton år när vi började skriva i tidningen. Dina grejer kommer alltid att vara rara och gulliga. Det är jobbigare att dra fram saker från när man var 22-23 år. Men om du verkligen vill ta den här bloggen till Ruben Östlund-pinsamma nivåer, så ska jag överväga att dyka ner i Correns arkiv från 1996. Eller kanske 1993, när jag var au pair i Paris. Jag hade någon sorts spalt på Pitas Högfeldts Kort & Gott-sida… Pariskåserier, typ. Brrr.
Kom igen. Stig fram bara.
Du började skriva i Kungsbacka tidning. Det fanns nog lite mer utrymme för den här sortens underbara utvikningar där.
Min första text fick jag publicerad i Svenska Dagbladet. (Min andra text fick jag refuserad från Svenska Dagbladet, för att Peter Lutherson tyckte att den var ”pubertal”. Eftersom jag bara var 19 tog jag det såklart ohyggligt hårt. Jag ska se om jag kan leta upp den, jag publicerade den senare i Finanstidningen i stället)
Det är sant, där har vi en stor skillnad. Jag har ofta rekommenderat tonåringar som vill bli journalister att flytta till en ort med en tillräckligt liten tidning…
Sedan hör det till saken att ett par av de där fotbollsreferaten skrevs när jag var så gammal som 20.
Dock kan jag ju aldrig matcha en annan samtida frilansare, som skrev sport i GP, och som brukade använda formuleringar som ”kombattanterna från rikets Andra och Tredje stad”, skrivet precis så, när han skrev om MFF och Blåvitt. Han var helt i en egen klass. Jag minns inte hans namn, och gjorde jag det skulle jag ju inte nämna det…
Det är helt klart din röst jag hör när jag läser dem. Trean är överlägsen. Fyran i samma liga.
Minns ett av Orrenius kåserier från Paris som illustrerades med en kungspudel. Att bjuda på det, det vore höjden av generositet.
Jag tänker anta din utmaning. Håll koll på bloggen de närmaste dagarna så kommer texter både från gymnasietid och JMK.
Aktar ni er inte blir det skönlitterärt och lyrik också…
Varsågod att läsa första debattartikeln. =)
Gossarna ryckte raskt upp sig? Haha! Så underbart, som en kuplett.
Jag ska inte skratta så högt förresten, har säkert liknande lik i garderoben.
Men då måste du ju följa Julias exempel och outa dem!
Jag sparade också de första egna klippen och satte in i en pärm. Men ungefär samtidigt som den första pärmen blev full så började artiklarna bli så storleksmässigt stora (kvaliteten blev väl bättre, antar jag) att de inte längre kunde sättas in i pärmen på något smidigt sätt. Därför väntar jag med spänning på det tillfälle då allt gammalt (mikrofilmat?) material kommer att digitaliseras, så att det går att leta upp gamla alster och där hitta pekoraler för återpublicering på bloggen. Klippärmen ligger nog för tillfället i någon flyttkartong på vinden, i väntan på bättre tider…
Detta var ju för övrigt på den tiden då Internet knappt existerade (jag försökte få lokaltidningen att skaffa sig e-post, och erbjöd mig att fixa det åt dem) och jag blev lycklig när jag fyllde 15 så att jag kunde börja köra moped till redaktionen för att lämna text och filmrullar, istället för att behöva cykla 10+10 km vareviga söndagseftermiddag när helgens sporthändelser skulle gå i tryck.
Nostalgi, nostalgi 🙂
Mycket bra, Anders – men tro inte att jag glömmer löftet!
Icke då. Jag ska kila upp på vinden så fort som jag återvänder till fjärran väst.