I Stockholm har man nu pausat en del transplantationer som inte är akuta och omedelbart livräddande. En njure kan ofta vänta några veckor om man har levande donator, till exempel. Och vi som är leversjuka dör heller inte knall och fall, det är en fråga om hur länge man väntar, och det finns stor marginal uppåt och nedåt för när man verkligen måste genomföra en transplantation.
Jag har blivit sämre, men är av allt att döma ändå inte nära den bortre gränsen än.
Jag har inte hört något särskilt från Sahlgrenska, men förutsätter att läkarna där används i intensiv- och akutvård så mycket som möjligt. Jag tycker också att det är rätt att göra så, med tanke på vad som väntar de kommande månaderna, och är absolut redo att vänta så länge som det krävs för att det akuta livräddande arbetet inte ska belastas för tidigt med någon som faktiskt KAN vänta.
Så… på’t igen, som pappa brukar säga när det finns ett eller ett par dagsverken som väntar. Det är bara att ta greppet om veckan som kommer och laga massor av fantastisk mat. Sugen på klassiskt fransk-svensk bistromat, det som jag också möjligen tycker om att laga allra mest. Kål. Smör. Färsk fisk. Bönor. Vitlök. Grädde, sa jag det, grädde. Det här kan bli kul, lilla magen, som Katten Gustaf sa. (Han sa också ”den enes slurk, den andres klunk”, och det är en mycket användbar replik när man dricker upp barnens saft framför ögonen på dem eller så.)
