Det är tidig morgon och det är tyst i huset efter stormen som svepte genom Lund i går. Alla sover, men jag vaknar tidigt. Varje dag läser jag Sydsvenskan och DN på papper och oftast även Svenska Dagbladet, som e-tidning. Det är aldrig en sval upplevelse för mig. Man sitter i godan ro och läser tidningen, men så STÅR det något i tidningen varpå jag fotograferar av det och skickar det till någon av mina stackars närstående medberoende med bifogat oproportionerligt utbrott på grund av fel i en faktaruta.
Jag älskar de här tidningarna, och jag älskar dem extra mycket på papper. Det är 2023 som papperstidningsdöden kommer på riktigt. Expressen och Aftonbladet slutar göra papperstidning sju gånger i veckan. Lördagstidningen ska få ligga kvar över söndagen också. Sundsvalls Tidning och några andra lokala morgontidningar ska göra samma sak, och skälen är ekonomiska – det är dubbelt så dyrt att distribuera tidningen på en söndag. Söndag råkar också vara den dag då folk verkligen vill ha papperstidning, och den dag då många annonsörer verkligen vill synas. Så vi får väl se hur den logiken håller.
Varför älskar jag tidningarna på papper? Några skäl: överskådligheten är oslagbar och kan inte återskapas i en telefon eller en padda, människans behov av en dagskrönika att kontrastera mot det eviga flödet känns tydligt i åtminstone mig, jag tittar för mycket på skärmar redan som det är, och sist men inte minst är papperstidningen ett socialt medium – med tre barn i huset gör papperstidningen massor för att skapa samtal vid frukosten. Tidningarna ligger ju där. Man kan se dem från alla håll runt bordet. Barnen börjar peka, fråga, märka att det finns en värld att förstå här. Hur man har råd med Netflix, HBO och Discovery och åtta skärmar i ett hushåll på fyra personer, men inte med sin morgontidning, har jag svårt att förstå, eller låt mig korrigera, jag har svårt att respektera det.
Vi får väl se hur det blir när även mina tidningar slutar att komma sju dagar i veckan. Det dröjer nog några år till. Men i det flerfamiljshus där vi bor kan tidningsbudet numera vända och gå ut när han har nått vår dörr, i stället för att som förr jobba sig hela vägen upp, ta vindsgången över till andra trapphuset och så sedan ner där. Kommer jag att sitta här med telefonen och zooma in texter i stället? Och se hur kvällstidningarnas förlorade själ dog när det inte längre spelade roll hur rubrikerna skrevs eller hur pulsen genom sidorna fluktuerade? Nu är rubrikerna enstaka ord, plus obegripliga citat, det är så vansinnigt journalistiskt uselt, det kan stå ”För jävligt” följt av ”Utbrottet i natt”, och där står man som läsare. Säger vem? Om vad? Med vilken relevans, ackuratess och espri? Jag har älskat kvällstidningar, men oj vad det kostade dem att sluta vara en papperstidningsorganisation. Riktningen! Humorn! När var Expressen rolig senast? Att läsa opinionsmaterialet i kvällstidningarna är som en tiopoängskurs i indignation. Philip Roth skrev en makalöst fin kort roman som heter så, som följer en ung man vars liv blockeras, formas och slutligen också avslutas som den yttersta konsekvensen av att han har så lätt att bli indignerad. Är det vad som sker på kultursidorna i kvällstidningarna? Att de går i döden med sin indignation?
Man får åka slalom. Läsa allt i många år, lära sig vilka bylines man bör undvika, och så passera de portar man verkligen vill passera.
Jag far efter något. Jag vet inte säkert vad det är. En helt seriös menad teori är den här:
Det är inte något särskilt fel på något alls. Det är bara jag som är en vecka från 48-årsdagen. Det är meningen att jag inte riktigt ska känna igen mig, eller trivas, med medialandskapet.
Om det stämmer gäller det nog att se upp. Det är långt kvar om levern fortsätter att fungera. Man måste försöka ägna sig åt det man tycker om, men vad gör man om man dras till det som gör en upprörd? Som man vill förändra? Som gör en… där har vi det… indignerad? Varmt här i glashuset denna morgon.
Jag har redan läst DN, en fin text som handlar om Jan Myrdal, en man vars inflytande över svensk offentlighet framstår som alltmer bisarrt för varje år som går. Han var en sociopatisk dåre som osvikligt hamnade på förtryckets och diktatorernas sida, som kränkte människor och skändade sin familj och som… fick hållas. Förlagen stod redo, redaktörerna stod redo. Hoppas det i DN i dag, som klargör precis detta, blir det sista som skrivs om Jan Myrdal. Någonsin. Och hoppas att den som i dag publicerar liknande vettvillingar kan dra en slutsats. Man måste inte spela på de vanvettigas planhalva. De är inte viktiga för att de är konstiga, elaka eller har en grovt formulerad åsikt om något.
Jag hade avstått att läsa den där texten om den inte hade serverats mig på fint papper, vackert disponerade sidor. Den fick mig att skriva det här. Så varsågod eller förlåt. Nu ska jag läsa Sydsvenskan.
