För fjorton år sedan i dag gick jag mitt livs hittills längsta promenad. Jag och Jenny var sjutton, hon snart arton, och jag hade sovit över hos henne och hennes familj ute i Onsala.
Efter lunch skulle jag ta bussen till Fjärås, buss 730, byte i Kungsbacka och så 742 vidare hem.
Hur det var så bestämde jag mig att gå från Rydet upp till Onsala kyrka och ta bussen där i stället. Det var ju en fin dag. Klart och kallt, men inte för kallt. Jag hade en lång mörkblå rock och fotriktiga Eccoskor – jag hade alltid det – och en Sony Walkman med färska batterier, ett lysande nittiominuters blandband. (Eg & Alices ”Indian” var med, det minns jag, och jag kan nog ännu hitta just det bandet i källaren. Toni Holgerssons ”Låt trummorna tala”. Richie Samboras ”The answer”.)
Väl vid Onsala kyrka var jag inte trött, inte det minsta, det är en kort promenad. Så jag gick vidare, förbi den där lilla gatan som heter Förtroligheten, världens vackraste adress där trummisen i mitt band bodde, och så Fjärskogen och Presse och Forsbäck. Genade in över fjordens inlopp, över Inlag och Hammerö och vidare via Vassbacka och Myra hela vägen hem. Två mil tror jag att det är.
Jag var upprymd efteråt. Ville inte äta så mycket.
