Sitter på tåget mellan Borlänge och Mjölby. Det är inte så glammigt precis. Det var bättre glam i morse, då jag satt i en helikopter mellan Gardermoen och Tällberg.
Jag brukar inte åka helikopter i jobbet. Men det var enda sättet att få ihop kalendern den här gången, efter ett gig i Kristiansand. Väldigt roligt, väldigt fint. Utsikten underbar över Värmland. Vi träffade på lite låga moln. Piloten satte ner oss på en äng en stund, så att skyarna fick klarna lite. Jag hade täckning på telefonen i princip hela tiden och kunde till och med navigera sista biten med Google maps. Vi landade på gräsmattan framför hotellet i Tällberg, och några äpplen blåste ner från träden.
***
September månad lovar att bli något alldeles extra. Det känns som om de första fem dagarna har varit tillräckligt innehållsrika redan. Jag jobbar halvtid på tidningen, och om jag räknar rätt i hastigheten kommer jag att stå på scen 17 dagar av 30 den här månaden.
På söndag morgon tar jag tåget till Stockholm för att leda Grid, en stor Bonnierkonferens som pågår i två dagar och som tjuvstartar på söndagkvällen med en middag på Manilla för alla talare och värdarna. Nervös är jag väl inte egentligen, men jag är lite… ska vi säga överdrivet koncentrerad kanske. Just nu grubblar jag över vad jag ska ha på mig dag två. Kanske måste köpa något i morgon, Grids curator Stefan Mehr har förbjudit mig att ha svart kostym nämligen, och min blåa är lite säregen, så den vill jag inte ha två dagar i rad.
Det har varit otroligt roligt att jobba med Grid. Det är alltså inte jag som syr ihop programmet, jag är bara moderator under själva dagarna, men jag har fått en generös inblick i förberedelsearbetet och kunnat hjälpa till med vissa småsaker. Nu ska allt bara komma samman och inget klicka någonstans.
***
Tidigare i veckan, i måndags, publicerades mitt porträtt på Sydsvenskans nya chefredaktör Pia Rehnquist. Det var en överjävligt svårskriven text. Ett par kolleger har i största vänlighet och välmening sagt att jag borde ha avstått; dels av princip, dels för att det i deras ögon inte blev riktigt bra genomfört.
Jag förstår dem. De kan ha rätt.
Jag har fått generöst med beröm också. Och jag förstår dem som berömde också, de kan också ha rätt.
Men hur det är så är det kanske inte så lämpligt att en anställd reporter över huvud taget skriver texten om sin chef. Varje vänlighet blir fjäsk, varje skitord en fånig självständighetsmarkering. (Som det står i texten.) Jag sa ja till uppdraget, som lades ut på mig av nyhetschefen, under förutsättning att jag fick vara lite fri i formen och påpeka att genren som sådan egentligen inte riktigt kan funka.
Tyvärr bevisade jag kanske sedan det. Eller inte. Eller båda.
Vi diskuterade slutversionen en del, jag fick ge mig på vissa punkter, höll tag i andra. Kanske hade det varit bättre om en frilansreporter hade gjort jobbet, eller om man helt hade avstått det, och bara låtit chefredaktören presentera sig själv i egen text. Och när jag läser om texten nu så är jag ändå tillräckligt nöjd, tror jag, särskilt med första halvan. Andra delen blir möjligen lite för rakt berömmande. Beroende på hur man läser.
Poängen med att vända och vrida på detta lite till här är självklar: Detta är svårt! Beslut om publiceringar är ofta det. En tidningsredaktion är inte dogmatisk, enligt min mening och erfarenhet, utan full av vankelmod, prövande diskussioner, tvivel och skepsis.
