Jag skrev delar av den där boken vid ett cafébord på Sturekatten på Riddargatan i Stockholm. Beställde en kanna te och några overpriceade bakverk som jag dagligen tyckte att jag gott kunde unna mig. (Jag beter mig – gissningsvis – precis som en begynnande alkoholist vad det gäller sådana saker. Visst förtjänar jag att komplettera denna kanelbulle med en kokostopp doppad i choklad? Visst är det lika så bra att jag äter den här dammsugaren med tanke på att jag planerar en sallad till lunch? Så där fortsätter det.)
Sturekatten är en fascinerande skrivmiljö. Fallfärdigheten och den extrema burgenheten i mytisk kombination. Den relativa tystnaden. Den behagliga arbetshöjden på borden. Och publiken! Det är bara på Katten som man kan sitta och mystjuvlyssna på tre pensionerade östeuropeiska aristokrater, två damer och en herre, som med vag Zarembabrytning diskuterar en utställning, en konsert eller varför inte kronprinsessans arbete. De är från Polen eller Ungern, och har vid det här laget sålt praktiken med stor förtjänst. Ord som ”Bentley” och ”titanskruvar” dyker upp i mina tankar när jag hör dem. Hoppas de har fina barnbarn som hälsar på dem ofta.
***
I dag hör ni mig och andra prata om upphovsrätt och filtjuveri i ett av kulturprogrammen i Sveriges Radios P1 efter nyheterna klockan 14. Direktsändning, vad som helst kan hända. (Men det gör det förmodligen inte.) Så länge kan ni läsa Liza Marklunds krönika på ämnet i Expressen. Krönikan i sig är nog aningen för förenklad för att verkligen ta oss framåt, men den visar något annat: vilket hat det kan väcka gentemot dem som ger sig på att försvara tanken med upphovsrätten. Läs artikelkommentarerna, och gör vad du kan för att inte samtidigt förlora din tro på idén om allmän rösträtt.
***
Så här blev reportaget från Guldbaggegalan, som till största del är en intervju med Michael Segerström. Vi satsade all journalistik på ett kort: att han skulle vinna. Och det gick!
