Min son spelar fotboll. Jag brukar cykla med honom till träningen, som pågår i en och en halv timme, och så cykla hem igen, och sedan hämta honom. Annars får man stå där utomhus och frysa ihjäl.
I går stod jag utomhus och frös ihjäl. Så här var det:
Samling tjugo i jävla åtta på en parkeringsplats, bilar och barn och föräldrar. Sedan till Lödde. Lätt 400 bilar, jag överdriver inte, parkeringsvakter, skyltar, Swish för parkering, korv och sådana där hemska burgare med pressat slaktavfall, ett antal omklädningsrum, skor, kläder, benskydd.
Min sons lag har en underbar tränare. Absolut underbar. Att hon orkar som hon gör. Att ge instruktioner till ett sådant gäng är som att försöka dressera katter. Och OJ vad de bleksiktiga akademikerungarna från Lund – som ungefär heter Sixten och Östen och Torsten och Karsten – får stryk av Neo och Teo från Dösjebro! Grabbar som är fem kilo tyngre, förstår spelets grunder och talar riktig skånska. Det var magnifikt att se på så många sätt. Och alla som var där verkade älska det. Barnen var jättefina mot varandra. Jag gick upp halv sju men blev ändå stressad, kanske för att jag sa åt mig själv att göra en sallad Niçoise att ta med. Tanken på alternativen motiverade mig. Jag gjorde också en termos rooibos. Så mycket jag kunde var jag inne i omklädningsrummen i min vinterjacka, men frös ändå som en hund.
När jag kom hem duschade jag i tjugo minuter och smorde in mina fötter med något som luktade gran och lavendel som jag har fått på ett flyg någon gång. Ett sådant främlingsskap, kombinerat med sådan tacksamhet gentemot föreningssverige, det var märkligt trångt inuti huvudet denna dag.
