När jag skriver en artikel som publiceras i Sydsvenskan har jag upphovsrätten till den. Sydsvenskan som företag har också en del av upphovsrätten.
I dag är denna upphovsrätt utsatt för angrepp på olika sätt. Det så kallade allmänna rättsmedvetandet identifierar inte stöld av text som stöld i vanlig mening, kanske inte heller stöld av idéer.
Argumenten från personer som tycker att det är okej att stjäla intellektuell egendom – texter, bilder, sånger, programkod, filmer – halkar för att låna ett uttryck från Ola Larsmo runt som smör i en stekpanna. Ett fåtal uttrycker sig intelligentare än andra, men inte ens de mest intelligenta kan dölja vad det ytterst handlar om. Nämligen deras egen girighet.
”Jag ska ha! Jag ska få! Jag ska inte betala! Och ska någon betala så är det inte jag!”
* Man säger att skivbolagen varit giriga, vilket är sant, men drar då den intellektuellt ohederliga och ohållbara slutsatsen att det är okej att vara girig tillbaka.
* Man säger att nedladdning och/eller fildelning kan få någon annan att bli intresserad och därmed skivköpare. Aha. Så min ohederlighet och girighet kan få någon annan att betala, så bra!
* Man säger att massproducerad storkultur ändå är dålig, vilket är ett argument på nivån ”böcker är farliga” eller ”tv är dåligt”. I kulturer som, historiskt sett, inte har avlönat intellektuellt arbete och värdesatt intellektuell egendom och innovationskraft har det snabbt gått utför. Om man tror att glada amatörer kommer att ha tid och råd att arbeta så hårt och koncentrerat som det krävs för att skapa helt nya uttryck, då har man en milt uttryckt naiv syn på konsttillblivelse.
Så vad betyder detta journalistiskt? Att dagspressen behöver flytta fram sina positioner för att försvara sitt material, informera tydligt om vad som gäller och sedan följa upp inte som nu, med vänliga mejl, utan med stämningar i tingsrätt.
***
Hittar ett glassigt bostadsmagasin som heter Hoom. Kollar rutinmässigt redaktionsrutan och ser plötsligt att en Johannes Kilner är försäljningsansvarig. Jag ler lite. Jag minns att Johannes var så mycket vänster i gymnasiet att han till och med ibland använde kommunistretorik. Nu är han säljansvarig för ett medialt monument över överdåd och konsumtion. Så kan det gå.
