Skriver detta på flygplatsen i Miami. (Ja, jag har en fet klimatkompensationsutgift framför mig, det är inte tillräckligt, men det är något, och jag väljer det här livet eftersom jag på något märkligt sätt nu får förfrågningar från sex världsdelar om att prata om något av det viktigaste jag vet, och för att jag därmed faktiskt kan påverka digital politik och digital demokrati något lite, och därmed kanske göra mer nytta för en vettig informationspolitik och därmed miljöpolitik än vad jag skulle ha gjort genom att stanna hemma – och för att jag vet att en lång sjukskrivning väntar mig. Och livet efter det, vem vet, kanske kan jag jobba så här igen. Kanske inte. Jag gör det här nu. Jag har fått en otrolig present, så känns det.)
Hur som helst.
Jag är på väg från Caymanöarna till Boston. Jag var på Bahamas häromdagen. Toronto kort före det. Jag ska snart hem igen. Jag har en ”svensk” vecka snart, med sju gig på fem dagar, och har anlitat en kompis för att köra mig mellan några av uppdragen, som ligger lite dåligt till. Skulle kunna köra själv men är rädd att jag inte orkar riktigt. (Annars åker jag alltid tåg. Min årsrapport från SJ ger vid handen att jag har rest 46 000 kilometer de senaste tolv månaderna. Mer än ett varv runt jorden.)
Den här karibiska utflykten var en fullständigt makalös möjlighet att få träffa ledande personer i de här två pytteländerna. Premiärministern på Caymanöarna bland dem – en tankfull, tydlig, modig man som verkar vilja mycket, men som noga undvek att tala om hur skatteparadisens framtid ser ut. Jag förstår honom. Jag tror att skatteparadisen försvinner, och vilken är hans lands affärsmodell då? Ceviche, kanske. Den var väldigt god.
Men de här två gigen gav mig också något annat – nämligen timmar och åter timmar på resande och pratande fot med de övriga talarna på samma konferens: extremsurfaren Mark Mathews från Australien, Nelson Mandelas tidigare rådgivare Ian Goldin som i dag är professor i Oxford och som har varit toppchef i Världsbanken, den akademiska superstjärnan och författaren Noreena Hertz och så författaren med mycket mera Jamie Metzl.
Vilka fullständigt osannolika personligheter. Vilka oerhörda liv. Vilket genomslag.
Vi pratade om allt möjligt. Gick vilse på flygplatsen i Miami på vägen över, varpå surfaren skrockande sa: ”hur många akademiska poäng har ni egentligen? Och kan inte lösa det här? Ni borde nog följa surfaren i stället!”.
Mark var nästan bäst av alla. Lågmäld, snäll, australiensisk. Har kämpat med att bli talare, och har lyckats så otroligt väl – men han berättar om så mycket mer än sin sport. Om tillit, envishet, erfarenhet och samarbete på ett sätt som han fullständigt verkar bottna i. Han börjar lite trevande, nästan blygt, och på slutet har han oss allihop. Framför allt detta: att omge sig med, och lita på, rätt personer. Hur oerhört avgörande det är i alla lägen. Jobbet är ensamt på resorna, och på scenen, men i allt övrigt måste det inte vara det. Elin gör produktionen. Lisa granskar tänkandet. Sara granskar engelskan. Samuel tittar på dramaturgin. Fredrik, Nick och James granskar hantverkskvalitet och säljbarhet, och deras kolleger förklarar för uppdragsgivare varför de ska anlita just mig. Inte alltid, inte med allt – men jag radar upp de här personerna för att visa på hur avgörande de är för mig.
Det var cocktailmingel i går i en trädgård. Folk ville prata, och alla var intressanta. Ställde briljanta frågor, sa emot, och en italiensk man tog tag i min överarm med ena näven och knackade mig bestämt i bröstkorgen rakt mot hjärtat med den andra: ”Jag vet inte om det är genetiskt, eller vad det är, men du har något här inne som gör dig född att göra detta”. Jag tappade målföret totalt och glömmer det aldrig och skjuter det ifrån mig, samtidigt, för jag är så livrädd för min egen hopplösa mix av kaxighet och totalhavererat självförtroende, och jag är övertygad om att man kan bli riktigt svårt dum i huvudet av att stå på scen som yrke.
Jag frågade honom om han inte saknar maten hemifrån. ”All the time”, sa han och gjorde en italiensk gest med hjärthanden.
