Östen slutade i dag, Östen Rosvall. Ni känner kanske inte till honom, men han är en av Sydsvenskans viktigaste medarbetare under de senaste decennierna.
Han är en man utan armbågar, utan något synbart självhävdelsebehov, men… jag har behov av att hävda honom och tänker göra det här och nu.
Han är så väldigt speciell. Alla tycker det.
Nu har han precis fyllt 62, och tycker att det är dags att gå vidare. Kanske blir han lärare igen, han har en sådan utbildning. Eller så blir han pensionär, med mycket tid för många barn och barnbarn.
Det finns så många Östen-historier.
Han fick elva kilo rödlök av mig i dag, i en pappkasse från Malmborgs. Det var så mycket som det fick plats i påsen. Rödlök är hans favoritgrönsak, och jag har sett honom lägga finhackad rödlök på rätt många olika rätter i vår gamla personalmatsal, för att försöka rädda dem från tråkdöden.
Död har han också varit, Östen. Den sortens dubbla hjärtstopp som han fick efter ett spinningpass för drygt åtta år sedan är det visst bara några enstaka procent som överlever. Men han hade tur, det fanns vårdpersonal i lokalen och en liten bit bort på Bergsgatan stod en ambulans ledig medan personalen tog en falafel i godan ro.
Jag var pappaledig när det där hände, nån ringde från redaktionen, jag minns faktiskt inte vem, men vi samlades i alla fall, L kom hem och tog hand om den lilla och jag körde fruktansvärt fort in till Segevång och liksom vrålade i bilen. Som om jag skulle distanspeppa Östen att inte sluta leva.
Jag började på tidningen för nitton år sedan, jag fick ett vikariat som Staffanstorpsreporter och Östen bevakade Kävlinge. På mötesbordet på Omkretsen, de gamla lokalredaktionerna som då huserade i ett generöst och ljust rum på fjärde våningen, låg alltid dagens tidningar. Östen bläddrade förstrött i någon av dem och stannade till vid en intervju med Percy Barnevik. Han talade om föräldrarollen, om att han visserligen var borta mycket, men att han var bra på att ha ”kvalitetstid” med barnen.
Östen är ingen dogmatiker. Det tror jag att man kan hävda med säkerhet. Men här gjorde han ett undantag:
”Kvalitetstid!”, väste han med drypande hån i rösten. ”Att vara farsa är att vara där VARJE DAG”, sa han sedan, ut i luften till ingen särskild, hivade tidningen och gick och jobbade.
Jag var 22. Jag tänkte: exakt sån vill jag också bli. Exakt så vill jag också tänka när jag har barn.
Östen läser sådant som andra inte läser, har ett perspektiv till, sätter saker i ett historiskt sammanhang, förstår staden som han lever och verkar i, begriper samhällsutvecklingen och är – framför allt detta – en snäll människa.
Avtackningar är sällan något vidare, människor som känner och tycker om varandra blir plötsligt lite blyga. Men i dag: all denna värme från kollegerna.
Jag måste lipa lite nu tror jag. För en gångs skull är det ju sant när man säger: hur ska det gå utan? Hur kommer det att bli nu?
För alla er som inte har någon koppling till Sydsvenskan: jag vill bara att ni ska veta att Östen Rosvall jobbade här i 31 år, och att han har haft ett mycket större inflytande över tidningen än vad många kan ana. Hans råd, hans analys, hans formuleringar och hans alldeles särskilda mänsklighet har format oss och fått oss att fatta rätt beslut vid tillfällen då det hade varit lätt att råka göra fel.
Vi pratade om honom efter avtackningen också, när han hade balanserat ut mot bussen med blommor och whisky och lök.
”Det är ett livsmål för mig, att vara som han när jag är 62. Nöjd och nyfiken på samma gång”, sa en.
