Finns det längre något man inte kan ta reda på? Trettio sekunder med ett par olika sökmotorer räcker så osannolikt långt nästan varje gång.
Det finns ett stort och viktigt undantag: de döda.
Människor som under hela sitt liv jobbat och bott och varit med i föreningar – i dag lämnar de spår efter sig på nätet efter minsta boulekast, minsta suppleantuppdrag i surströmmingsgillet. Två generationer före min finns inget sådant.
I år skulle Erik Fabiansson ha fyllt hundra år. Erik Fabiansson var min pianolärare under fyra-fem år på åttiotalet. Han var musikdirektör (jag vet inte riktigt vad det är) och undervisade på kvällarna på LF Musikskola på Östanvindsgatan i Kungsbacka. Han var alltså gammal redan då. Han hade håret kammat långt bakifrån nacken fram till en lock i pannan. Han var kortvuxen och hade ofta virkad slips och kallades alltid bara ”Fabiansson”. Han tyckte inte att man skulle säga du, men jag var för liten för att fatta det, och han rättade mig aldrig. Han var oföränderligt vänlig och ställde alldeles för låga krav på sina elever. (Jag skaffade noterna till ”I just called to say I love you” och han lät mig hållas.)
Av skäl som jag inte minns kom jag att tänka på Erik Fabiansson från Eksjö, Småland, och ville plötsligt veta mer. Jag hittade en kort nekrolog från Svenska Dagbladet 1998 som inte sa särskilt mycket.
Inget mer.
En gång, kanske 1996, stegade han fram till mig på Kungsbacka station och frågade efter pendeltåget till Göteborg, som då fanns på en perrong inte ens tio meter från där vi stod. Han kände inte igen mig och jag kom mig inte för att presentera mig.
Och… från och med nu finns det något skrivet om Erik Fabiansson som man kan hitta via Google. Det var på tiden.
