Med några dagars perspektiv på den intensiva helgen i Göteborg och starten av Sydsvenskans kulturblogg (där jag alltså från och med nu för första gången har en permanent plats för bloggande i tjänsten) tänker jag mycket på bloggmediets framtid och dess implikationer för de stora medieföretagen.
Det är oändligt intressant:
Konsekvenserna är fullständigt oöverblickbara. Tekniken att publicera saker via internet för en bredare publik är ju långt mer än tio år gammal i svenska hem. Men det skulle alltså till en mindre teknisk justering (tanken på all publicering på en sida) och några enkla tekniska verktyg (som WordPress och Blogger) för att det verkligen skulle lyfta.
Det är nu man ska köpa aktier i IT-bolag, det är jag helt säker på. Och mediebolagen? Vi tycks slutgiltigt ha anammat även denna publiceringsform, vilket vi självklart ska göra. Bloggosfären berikas av det, inte tvärt om.
Men för mig som enskild skribent? Jag hamnar inför svåra avväganden. Vad är en text för Sydsvenskans kulturblogg? Vad är en text för Nya ordlekar?
Som anställd finns bara en rimlig hållning: utgivaren bestämmer. En privat blogg kan aldrig vara en helt privat angelägenhet för en skrivande journalist, i varje fall inte så länge man tenderar att skriva om liknande ämnen i bloggen som i tidningen. Alltså är det ingen hemlighet att jag har sagt till mina chefer på Sydsvenskan att de bara behöver säga till om de ser något här som de inte tycker är förenligt med mitt jobb på tidningen. Det har inte hänt än, och jag har oerhört svårt att se att det alls kan bli aktuellt – så kontroversiella saker skriver jag ju faktiskt inte om. Icke desto mindre känns det bra att ha tänkt igenom spelreglerna.
