I dagens Svenska Dagbladet finns en intervju som Linda Skugge har gjort med Lena Andersson.
Man kan döma ut den på massor av goda grunder: den handlar rätt lite om Lena Andersson men desto mer om Linda Skugge, den är rasande subjektiv rakt igenom, den behandlar Lena Andersson som ett relationsrådgivningsorakel och så vidare och så vidare.
Men – allt är förlåtet. Det finns två enkla skäl till det.
För det första kan Linda Skugge verkligen, verkligen skriva. God stilistik, egensinnig stilistik, kan sådär åtta gånger av tio motivera sitt textinnehåll, vad texten än handlar om. För det andra är Linda Skugge verkligen, verkligen rolig. Hela artikeln är som en enda växelvis rasande växelvis uppsluppen monolog som blottar sin upphovskvinna som den sammansatta och ickekonsekventa person hon är – som vi ALLA är.
Därmed får man som läsare syn på en av mänsklighetens värsta lögner om sig själv, den att vi bör vara konsekventa. Att vi bör tycka saker som hör samman och är välgrundade, att vi ska tycka samma vid femton som vid femtio och hundra, att åsikter och livsval bör levereras i behändig monteringsfärdig sats där bygglovet så att säga medföljer direkt i paketet. (Avvikelser inrapporteras med det snaraste, i de formulär för offentlig debatt och skvaller som vi har utmejslat med nitisk precision.)
Så läs Linda Skugges artikel om Linda Skugge. Lena Andersson är också med på ett hörn.
Och just det, den lilla detaljen – hade en manlig reporter kunnat skriva det där? På det sättet? Helt oavsett manligt eller kvinnligt intervjuobjekt, helt oavsett tid i vår mediehistoria? Inte en chans. Han hade blivit uppäten till frukost, och möjligen givet samhällsordningen i stort förtjänat det. Ännu har vi en bit kvar till jämställdhet.
