Research är alltid svårt. När har man tillräckligt? När är det rätt att fördjupa sig ”onödigt” mycket, och när är det rätt att identifiera: nu har jag ”just enough” för att kunna ro det här i land?
I det jobb som jag har nu är research svårare än någonsin. Jag försöker göra research – utan att ha en aning om slutmålet. Letar efter rimliga mönster. Försöker fatta om något som låter nytänkande är genialt eller bara en hype. Lyssnar extremt noga på de frågor jag själv får när jag har pratat klart. I framtiden ska det jag kanske ackumulerar kanske omsättas i någon typ av text eller manus som jag kanske blir klar med och som kanske kan få något värde för andra och som någon kanske vill läsa eller lyssna på. Fy fan. Man kan få galopperande prestationsångest för mindre.
Jag brukar tänka lite på Jonas Hassen Khemiri. När jag intervjuade honom sa han med stor uppriktighet ungefär att han kunde tvivla på allt. Sin stilistik, sin fantasi, sin frisyr. Men – han litar på sin förmåga att vänta. Jag är skitdålig på att vänta. Jag försöker tänka som han. Om jag bara väntar så kommer det något. Kanske kanske kanske.
I dag ska jag göra research genom att träffa Svenska aktuarieföreningen. Undrar vad de undrar över just nu. Och så undrar jag vad en aktuarie gör. Det blir punkt ett på dagens research-lista.
