Anna Dahlberg och Barbro Hedvall (kapningen av regeringens tv-gåva till Victoria, jag älskar den!) håller så enormt hög klass, vecka efter vecka, år efter år. Jag beundrar alla kolleger som klarar av att hålla lägstanivån så jämn och hög, och i mitt eget arbete är det en av mina viktigaste drivkrafter, att försöka klara just det som Anna Dahlberg och Barbro Hedvall är så fruktansvärt bra på.
Jag tror att jag ska börja fråga folk om lägstanivå när jag gör intervjuer i fortsättningen. Frågan måste vara närvarande för nästan alla som ägnar sig åt något slags skapande eller kreativt yrke. Var går smärtgränsen, skamgränsen? Hur dåligt kan något vara och ändå vara bra? (Hade jag varit mer utanförstående den här märkliga branschen hade jag kanske mejlat frågorna till Dahlberg och Hedvall och sedan med tillstånd publicerat deras svar. Nu får jag väl försöka ställa mig bredvid någon av dem i ett journalistiskt cocktailsammanhang av något slag och diskret försöka lura av dem yrkeshemligheter i stället. Hur det nu ska gå till.)
