Om försoning

Det har tagit en halv vecka att begrunda Peter Santessons intressanta kolumn i Dalarnas Tidningar, som handlar om behovet av försoning i det mellanmänskliga politiska samtalet i Sverige.

Läs den först, den är verkligen läsvärd. Och han har många goda poänger.

Men jag är pessimistisk om möjligheterna att det ska kunna bli så som Peter Santesson önskar, och jag ska försöka tänka högt om varför.

Försoning är nog inte alls särskilt svår att nå fram till mellan människor som har lite olika synpunkter på hur stor och snabb Sveriges asylinvandring ska vara. Vanliga svenskar mitt i livet med vanliga jobb som råkar bo i samma villaområde och ha barnen i samma idrottsklubb och tycker olika politiskt – fine. Om stämningen mellan dem har blivit lite hetsig så ska nog en god svensk samtalskultur snabbt kunna få ordning på det med ömsesidig ansträngning.

Men det är ju inte det som är huvudkonflikten.

Sverigedemokraternas politik, som i dag attraherar var femte väljare, handlar inte om måttfullt framförd kritik mot dagens integrationspolitik, eller om en minskad asylinvandring. Den är väldigt mycket radikalare än så. Konstigt nog verkar det behövas nästan dagliga påminnelser om det. Och därför undrar jag:

Svenska kvinnor som bär sjal och får den avsliten, vem ska de försonas med? Och hur ska det gå till?

Alla dessa vanliga människor som har bott här i ett decennium eller två, och får höra att de genom sin blotta existens utgör ett hot, vem är det de ska ta i hand med? Vad ska de be om ursäkt för å sin sida?

Det är inte ens fel när två träter, brukar man säga, och det är nästan alltid sant. Men när jag läser Peter Santessons text så blir det naturligt att fundera på i vilka lägen det är bra att skolans rektor kallar in mobbaren och den mobbade, medlar och ber dem ta i hand, och i vilka lägen det är moraliskt mer rimligt att skolans rektor ser till att den som mobbar tvingas byta klass.

Försoningstanken faller alltså på den brist på grundläggande förståelse för och insikt om mänsklig samvaro som Sverigedemokraternas företrädare ger uttryck för nästan varje vecka. Det uttalas ständigt oerhörda grovheter av partifolk på halvhög nivå – det finns pedagogiska listor på nätet – varpå den toppstyrande ledningen får nya uteslutningsärenden.

Man kan säga att utrensningarna fungerar, men man kan också säga att ledningen sysslar med ett Sisyfosarbete. Ärendena tar ju nämligen inte slut. De kommer i samma strida ström som vanligt. Förklaringen till det är att de här vulgära praktiska uttrycken för avsky visavi oliktänkande är själva kärnan i partiets separatistiska och nationalistiska idé.

Denna politik och dessa företrädare förtjänar varandra.

Kan man då inte bara säga att det handlar om enstaka stollar ute i landsorten?

I så fall har man inte tittat närmare på partiets verkliga mål.

Sverigedemokraterna vill genomföra en svensk kulturrevolution, där udden riktas mot allt som inte ingår i SD:s hemsnickrade version av normalitet och nationalitet. SD vill till exempel att Sverige ska lämna EU, vilket på alla vis skulle destabilisera Europa. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, som alltid är krass och pragmatisk i sin analys, skriver några ord närmast i förbigående om detta i sin ledare i dag. PM har ibland varit mer hoppfull – om jag ska uttrycka mig i försonande termer, i enlighet med temat här – om att det ska vara möjligt att på sikt ha ett reformerat och mer vuxet Sverigedemokraterna i möblerade rum. Nu konstaterar han att det inte riktigt verkar bli så.

Och där är det inte PM som har ändrat sig, utan SD. Partiet har blivit grövre i sin retorik, inte mildare. Partiets toppnamn talar om att överta medier, göra sig av med oliktänkande, bli som Ungern… Och rätt många i Sverige tror att man ska börja göra lite mer som detta parti. Som om det gick att tämja tigern genom att rida på den.

Om någon undrar vad SD vill, så är det allra enklast att bara lyssna på vad dess företrädare säger. Som Mattias Karlsson, som på Facebook blandar och ger: ena dagen skriver han nationalistisk dikt. En annan dag, det var väl i går eller i förrgår, skriver han en apokalyptisk undergångsbetraktelse med ren krigsretorik, som avslutas med orden ”Gör din plikt”.

Efter att jag till min bedrövelse har noterat att Svenska Dagbladets Per Gudmundson har förärat denna text en lajk funderar jag över alla dessa stollar som ser ljuset i sverigedemokratin. Hur tolkar de en sådan uppmaning?

Partiet har dessutom hamnat i en märklig massmedial position där det kommer undan med allt, där det hålls inte mot en högre utan mot en lägre standard än andra partier. Donald Trump lär ha sagt att han skulle kunna ställa sig på Femte avenyn och skjuta nån utan att förlora väljare. Jag tror att han har fattat precis.

Det är inte så konstigt att Sverigedemokraterna möter motstånd, för att inte säga avsky. De är nämligen motståndare till idéer som väldigt många av oss betraktar som svenska kärnvärden: kompromisser, tolerans, massmedial öppenhet, kulturell pluralism och civilsamhällets generositet.

Att ur detta mejsla fram en försoning är inte omöjligt. Men det är svårt. Ett centralt skäl till det är att de bärande idéerna om kulturrevolution och utrensning av de icke rättrogna är en i sig oförsonlig politik.