En viss trötthet har väl drabbat oss alla inför den extremt svåra och känslosamma diskussion som följt händelserna i Stjärnsund, och efter SVT:s sändning av Englas begravning.
Jag såg en del av sändningen. Den var smakfull och ickespekulativ, och kyrkoherden säkert alldeles rätt för uppdraget.
Det förändrar inte sakfrågan: SVT har fattat ett felaktigt beslut. Vi vet fortfarande inte vilken betydelse detta kan få för synen på vilken offentlighet som är rimlig i samband med tragedier. Och framför allt: Vi vet fortfarande inte hur de anhöriga, människor i kris, kommer att se på detta i framtiden.
Ur en yrkesetisk synvinkel för journalister är saken därmed klar. Det behövs inga ytterligare skäl att avstå. Inte ett enda argument till.
En rad skribenter som jag annars tycker om och respekterar mycket – Jesper Högström, Per Gudmundson, Karin Olsson – är bland dem som i förbifarten och i ganska lakonisk ton har sammanfattat: Vadå, familjen vill ju, låt dem bestämma hur de vill ha det.
Det är gränslöst grunt.
Ja, familjen får bestämma hur de vill ha det med precis allt kring begravningen. Någon rätt att bestämma om en utsändning i SVT har de dock inte. De kan förstås önska det, vilket de gjorde, precis som de önskar bidrag till den new age-orienterade kursgård som Englas mor driver.
Men önskan måste inte hörsammas. SVT har en fullständig egen beslutanderätt och framför allt ett oinskränkt ansvar för vad man sänder och hur man bemöter människor som kommer med en sådan här önskan. Bedömningen om huruvida sändningen ska göras? Den ska göras utifrån SVT:s vanliga kriterier. Den dagen och alla andra dagar.
”Vadå, familjen vill ju” friskriver inte SVT från ansvar. Inte i någon del.
Slutsatsen blir att sändningen, oavsett utförande, enligt min mening är ett brott mot Journalistförbundets yrkesetiska regler, punkt nio, om särskild varsamhet med brottsoffer.
Tänk så här:
Om SVT på egen hand hade kommit på idén att sända Englas begravning – tror ni att SVT då hade slagit en signal till Stjärnsund och frågat om de fick komma med en direktsändningsbuss och några hundra meter kabel?
***
Och kvällstidningarna. Den älskade Expressen.
Jag avskyr varje tillfälle då det blir omöjligt att inte ta ställning mot tonläge, ämnesval, språk och känslomanipulation, eftersom genren ”morgontidningsjournalist gnäller på kvällstidningar” är så otroligt trött.
Men i det här fallet känner jag en djup avsky för den smetighet som till exempel Britta Svensson ägnat sig åt i sina kolumner, åt den inställsamhet som Kerstin Weigl ägnade sig åt genom att intervjua sin egen dotter. Och åt Aftonbladet.se:s val av ett särskilt rubriktypsnitt, annars aldrig använt, anpassat för barnbegravningar! Otroligt! (Vad heter typsnittet? Burial Italic? Grieving Serif Regular?)
***
Ur journalistisk synvinkel handlar detta om ansvar, moral, utgivarskap och yrkesetik. Riktigt omoderna grejer. Därför gläder det mig att debattens röster kring lämpligheten för SVT att sända begravningen så entydigt, till kanske 90 procent, har varit avståndstagande.
Nu återstår det att se om SJF:s yrkesetiska nämnd – tyvärr mest känd för sin tysta diplomati – lyfter frågan. Jag räknar inte med det. Jag hoppas bara.
