Om att slippa bli peppad

En notering efter en konferens som förmodligen ingen av er som läser detta var på, kan det var något, nej, vem läser ens bloggar längre, ingen, jag kan faktiskt skriva vad jag vill här, eller det har jag ju alltid kunnat, men när jag skriver här så får det bli som det blir, eller det har det ju alltid blivit men –

Okej.

Bonnierkonferensen Grid är slut för i år. Den pågår i två dygn, eller drygt det, jag är programledare för den och det finns egentligen ingen tid alls för mig som inte är disponerad av någon annan – jag behöver vara någonstans precis hela tiden.

Allt är så otroligt noga producerat, vi har kalkylblad minut för minut, det är som att leda en direktsändning i två dagar. Det är fantastiskt, kanske årets roligaste jobbdagar, och det beror väldigt mycket på den grupp människor som arbetar med att få allt att bli så bra det går. Jag gillar dem alla.

Låt mig ge ett exempel på den professionalitet som präglar dem.

Dag två, tisdag morgon. Vi inleder med Edda Magnason på scen, hon spelar en sång, är fantastisk, får applåder, går av. Jag kliver upp och startar resten av dagen. Jag säger exakt de saker jag ska säga, men snubblar lite lite på något ord, har inte det där naturliga flytet i engelskan som ska till för att jag själv ska känna att jag liksom… har alltihop i näven. Men okej, det är inga konstigheter, det ger sig. Första talaren går på, det är journalisten Joris Luyendijk som har avslöjat massiv ruttenhet i världens finansiella elit, även han är helt briljant, jag tackar honom, presenterar nästa, och säger allt som jag ska säga och när jag går av smyger jag bort till Jakob Rubenson, ett absolut universalsnille till producent, och säger vad jag känner. Det är liksom inte DÄR riktigt.

En vanlig person skulle då bara peppa: Jodå. Det är lugnt. Det är bra. Det är ingen som märker.

Jakob är smartare och bättre än så. Han fattar att jag inte behöver pepp, utan att jag behöver ha sällskap i analysen. Han säger alltså i stället ”det är lugnt, det är fortfarande minst 95 procent, men jag förstår vad du menar”. Han vet att jag inte ska dribblas bort, utan stöttas på precis rätt sätt. Jag nickar bara och skakar lite irriterat på huvudet. Sen är det dags för nästa grej, som plötsligt fungerar. Går av igen. Och så säger Jakob: ”NU har du det.”

Exakt.

Exakt så ska man göra.

”Det är nog ett självförsörjande system”, säger han sedan. ”Du behöver en hook, en reaktion, en lyckad formulering. Då kommer resten av energin.”

Och så är det kanske. Allt som kan förvandlas från feeling till metodik är jag för, jag är ytterst skeptisk till feeling. Men man har ändå sina knep. Jag lyssnar på en särskild låt inför särskilt svåra grejer, och sparar den till det, jag lyssnar aldrig på den annars. Och så har jag en fras, av någon anledning på engelska, som jag upprepar till mig själv som ett mantra i så gott som varje paus, för att inte bli dum i huvudet av självupptagenhet: it’s not about you it’s not about you it’s not about you it’s not about you…

Vilket ju inte alls gäller den här bloggen.

Okej. Nog om det. Nu är jag snart hemma hos min familj igen och längtar så efter min sons kramputt – han springer rakt in i mig och kramar mig medan jag ramlar omkull, ner på marken. Så gör vi varje dag.