Mina läkare har ännu inte bestämt sig för om jag ska börja jobba heltid vid årsskiftet, eller om jag ska vara deltidssjukskriven ett litet tag först – och jag är själv heller inte säker. Vi får väl göra något slags gemensam bedömning, och jag gör med detta som med allt annat: lämnar utslagsrösten till expertisen. Men:
Vid stor provtagning i går (tangerat personligt rekord på fjorton rör) uppvisade denna kropp rekordvärden på varenda mätpunkt. För detta är jag tacksam mot donatorn, sjukvården, min fysioterapeut och den stora feta rena turen.
Men allra mest, just nu, är jag tacksam för en specifik del av turen: hur jag råkar vara funtad. Att det har visat sig att min psykiska konstitution var sådan att jag kunde stå ut med att genomgå detta. Jag visste inte det i förväg. Jag kunde inte veta det i förväg. Ingen vet sådant i förväg.
Ibland får jag ”beröm” för mitt förhållningssätt, och jag känner stor ambivalens inför det. Mitt förhållningssätt är nämligen inte resultatet av nån metod eller strategi eller ens ansträngning – det är resultatet av vem jag råkar vara, bara. Jag har alltså haft tur med hur mina mekanismer för oro och tålamod och trötthet och smärta påverkar mitt psyke.
Det betyder också att den som INTE har haft samma tur, utan i stället varit fruktansvärt rädd och ledsen och irrationell, förtjänar samma ”beröm” som jag. Det pågår ingen ”kamp” mot sjukdomen, som man kan ”vinna” eller ”förlora”. Det är inget bra språkbruk. Positivt tänkande lagar inte en förstörd lever.
Vissa saker kan man påverka. Man kan välja att lyda order. Man kan välja att träna och ta mediciner och göra som man blir tillsagd. Men – man kan inte välja att inte bli rädd. Så jag tackar den rena turen, och inget annat, för att jag slapp det.
