Matilda Gustavssons makalöst fantastiska intervju med Kristina Lugn gör mig in i själen glad. Den är ett mästerstycke. Hon viker inte undan från sin egen ömklighet, eller från objektets bitvisa jävlighet. Hon tappar inte bort det centrala, det vill säga författarskapet. Läs den genast.
Sedan kan man också läsa Jens Liljestrands kommentar i Expressen, som nog har krävt ett visst mod av honom: han medger att han har hamnat i den där känslan flera gånger, velat ha en sorts intellektuell bekräftelse från sina intervjuobjekt, och sedan inte fått den.
Jag började tänka. Har jag också varit med om det genom alla mina år med intervjuer med kulturella tungviktare? Har jag suttit mitt emot Imre Kertész och Ulf Lundell och Ian McEwan och Horace Engdahl, kulturens alfahannar, som Liljestrand skriver, sökt upphöjelse och sedan blivit dissad, eller nekad en intellektuell närhet?
Nej. Jag tänker och tänker, men kommer inte ihåg att det ska ha hänt en enda gång.
Det finns ett enkelt skäl till det. Det är för att jag inte har aspirerat på att vara en ”intellektuell”. Jag har bara aspirerat på att vara reporter.
Att ha aspirerat på att vara en intellektuell och sedan inte accepteras som en kan säkert färga hela en persons liv: ett ständigt behov av att visa att man visst duger. Som du ser finner jag likheter med ett visst annat arbete 😉
Det är få saker som präglar människor lika mycket som revanschism, i någon form.
Intervjun blev en omedelbar hit, men ärligt talat faller den ganska platt på en del viktiga punkter. Det handlar mycket mer om *bilderna* av Kristina Lugn, om hennes författarpersona och om vilka som känner igen sig i henne och hennes scener, än om det hon skrivit. Jag tänker litet elakt att Lugn har en poäng i att Matilda G är alldeles för ung för att ha någon verklig uppfattning om den teatervärld Kristina har formats av och lärt av, av den slags nygamla folklighet och burlesktradition hon samspelade med; till och med Lugns släpiga och spelat påverkade samtal i 80-talets tv har hon förmodligen kollat upp på Youtube, sett på videokassetter och/eller hört omtalade i efterhand (det är en väldig skillnad mellan att ha sett något i den tid då det hände och att ha fått det omtalat som legendariskt i efterhand).
Och hon missar den kanske mest påträngande frågan om Lugns författarskap: i vilken mån var den där släpigt snackiga, tankeflyktiga, litet asociala damen med den halvdrogade intonationen i 80-talets medier en uttänkt skådespelarinsats för att skapa nyfikenhet kring KL:s dikter? Reportern ställer till och med frågan, men ger sig omedelbart när Lugn slår ifrån sig med ett: men näääää! Jag är ju centrallyriker, jag är spontaaan, jag kan inte spela ut kalkylerat på det sättet! Nähäru? Jag suckar och tänker: vad hade inte någon som Suzanne Brögger, Sara Kadefors eller Inger Edelfeldt kunnat göra av ett sådant här tillfälle! Men det är förstås länge sedan de jobbade med någon slags journalistik.
Och lika tydligt släpper hon frågan varför KL har gjort sig i stort sett osynlig i den litet större litterära världen sedan så där 2000. Hon har skrivit pjäser och fått dem uppsatta, visst, oftast ganska små produktioner, men några böcker som gett eko har det knappast blivit. Det är lätt att förstå om hon tycker att många andra har snott hennes tonfall och ämnen, varannan ung kvinnlig serietecknare eller yngre pratlyriker låter ju som Lugn – men nej, Matilda G släpper bara ämnet efter att ha berört det. Tråkigt, minst sagt.
Fast jag tycker inte att hon släpper de frågorna. Hon har haft med en helt hopplös intervjuperson att göra, någon som får infall och ryck och förolämpar och använder en helt makalös uppsättning härskartekniker… Jag hade köpt dina invändningar om reportern hade haft en något vanligare situation och person att förhålla sig till, men som det är tycker jag att hon kom hem med väldigt mycket. Att man saknar vissa saker blir en del av (den fungerande) helheten, ofrånkomligt. Tycker jag! Allt är ju subjektivt…
Vad som ofta utmärker goda texter – oavsett om de är skrivna av alfahannar som Kertész, Lundell, McEwan eller kvinnor såsom Elfriede Jelinek, Kerstin Thorvall och Maja Lundgren – är att de är modiga. Visst uppvisar Matilda Gustavsson ett visst mått av mod i sin text men det är nog framförallt andra journalister som anser den vara ett mästerstycke.