Nu lackar det nästan mot jul, och jag ser fram emot att inom kort besöka bibliotek med min bok – Göteborg, till exempel, den 12 december! Ett fantastiskt hus, med lojala besökare som ofta är generösa med att dyka upp.
Läsarreaktioner kommer också, otroligt kul att mejlledes diskutera vidare utifrån texterna. Medieintresset var allt vad man kan hoppas med det här ämnet, med Filosofiska rummet som en av flera höjdpunkter. Recensionerna var väldigt fina i Svenska Dagbladet och hos BTJ till exempel, och den i Norrskensflamman var också positiv och tillförde ett eget lager analys som vände och vred på premissen. Verkligen intressant för mig att läsa.
Sen fanns det en recension som kraftigt avvek, den i Dagens Nyheter. Den recenserade mer mig än min bok, och den gjorde stort nummer av att på olika sätt markera mot det faktum att jag också är föreläsare. Erfarna publicister och författare som Åsa Wikforss, Sigrid Combüchen, Brit Stakston, Lisa Bjurwald, Paulina Neuding, Roland Poirier Martinsson och rätt många fler reagerade – vad var detta fråga om? Ett så uppenbart publicistiskt övertramp? Ett så grovt personangrepp? Jag blev så klart påverkad av råheten. Men reaktionerna kom, snabbt, även inifrån DN, och kanske kan man sammanfatta dem så här:
Det var en mycket besvärande publicering. Men inte främst för mig.
Ska man zooma ut litegrann så är det intressantare att fundera på synen på yrkesföreläsarens roll. Även Håkan Lindgren, som skrev i sin recension i Sydsvenskan att han håller med mig om hela min analys av det digitala nuläget, är uppenbart störd av detta. Han tycker till exempel att jag numera skriver för korta meningar, och detta anser han beror på att jag står på scen. (Det gör det inte, det beror på att jag har gjort stora ansträngningar för att vara lättillgänglig med komplex materia.)
Jag har noterat det här tidigare, ett slags provocerat förakt mot professionen, och det kan man gissa lite olika saker om. Avund på de intäkter som överstiger kulturkritikerns? Avund på genomslaget? Eller okunskap om vad en sådan som jag faktiskt gör? Eller ett antal dåliga erfarenheter på tråkiga konferenser? Möjligt.
Testa att se det så här:
Det jag ”publicerar” varje gång jag står framför en grupp personer i rollen som utbildare eller föreläsare är en essä, en lång krönika, en kultursidestext, men med headset. På 45 minuter hinner man med ungefär motsvarande fem understreckare i SvD, mätt i textlängd. Jag använder exakt samma metoder och principer som jag alltid har gjort som reporter och författare: jag försöker ta reda på saker så gott det går, och sedan berättar jag om dem.
Varför anses det fint att skriva fem understreckare, men fult att lära sig dem utantill, bildsätta dem, bearbeta dem dramaturgiskt, bygga in adaptionsmöjligheter, klara av att avvika men ändå gå i mål samt hantera i stort sett vilken oförutsägbar livepublik som helst? Tre personer i Båstad eller 4 500 i Barcelona, jag har gjort båda, Båstad var svårare. Men nej – det hade varit finare att publicera fem understreckare och åter ta plats i korgen.
Det är alldeles uppenbart att man som yrkesföreläsare och utbildare och seminarieledare ibland läggs i samma hög som inspirations- och underhållningspersoner. Det är begripligt. Men det är nog för att insikterna om det här överlag är rätt grunda. En slarvig kritiker gör inte någon större åtskillnad på en underhållare och en forskare som anstränger sig för att göra en maximalt pedagogisk förklaring av sitt material. Eller för all del på dem som är bra och dem som är dåliga.
Jag känner igen kritiksorten från 2005: bloggar, det kan väl ändå inte vara något? Och från 2010: poddar, det kan väl ändå inte vara något?
Svepande. Kategoriskt. Okunnigt.
Det finns givetvis rimlig och saklig kritik att framföra mot föreläsare. Vi har ju problemet med charlatanerna. Sådana finns dessvärre, sådana som kokar en bedrövlig spiksoppa och kryddar med fejkade meriter och slutligen levererar undermålig infotainment. Det är alltså med föreläsare precis som det är med kockar, grävmaskinister och för all del litteraturkritiker: det finns olika. De är olika bra, och de verkar i olika nischer. Vi gör oss alla en otjänst om vi säger: äh, det vet man väl hur journalister/poliser/politiker är, samma skit allihop. Det ska vi alltså inte göra om en lärare heller. Och vad är det en lärare gör, förresten, om inte förmedlar kunskap muntligt framför en grupp?
Titta närmare:
En av Sveriges mest eftertraktade talare heter Christina Stielli. Varm, rolig, snabbtänkt och ett självklart val för den som vill skapa ett samtal i en grupp, med fokus på självreflektion, vardagsobservationer och motivation.
En annan av Sveriges (och Europas!) mest eftertraktade talare heter Stefan Hyttfors. Han bestämde sig för att läsa in sig på världens monetära system, för att på djupet förstå hur pengar och banker fungerar, och så göra en journalistisk folkbildningsinsats med den kunskapen. Han skrev en essä, och lärde sig att framföra den.
Stielli och Hyttfors är inte mer lika än, säg, Ragnar Skanåker och Anja Pärson. Båda är idrottare på toppnivå, men kunnandet är av olika typ, kraven och sammanhangen helt skilda.
Vi har en ganska avancerad och påtagligt bred kultur runt scenarbete i Sverige. Vissa av mina föreläsarkolleger tangerar ståuppkomik. Andra har disputerat, och låter det märkas. Utmärkt. Låt tusen blommor blomma.
Men okunskap manifesterad i slarvigt föraktfulla formuleringar? Den beskär vi härmed.
