Om några dagar börjar jag på Sydsvenskan igen efter en tio månader lång pappaledighet. Under denna pappaledighet har jag visserligen hållit i gång med en fast krönika och med en del föreläsningar och moderatorsgig när schemat har tillåtit – men det är ändå en stor förändring som väntar.
Under tio månader med en bäbis hinner man tänka, om än mycket mindre med tredje barnet då det finns två äldre men fortfarande ganska små som behöver mig för många saker. Under den tid som ändå har funnits har mitt huvud arbetat i termer av professionell nyorientering. Jag skulle vilja ändra riktning, tror jag, på vissa sätt. Jag skulle vilja undersöka nya genrer eller åtminstone undergenrer i journalistiken, nya ämnen eller åtminstone delar av ämnen. Jag skulle vilja ändra min ”intake” något, läsa lite andra skribenter och medier än tidigare, konversera med lite andra personer i min sociala medier-bubbla än jag brukar.
Och så vidare i en lång rad.
Jag har några idéer som kan göra detta lite mer konkret, men jag tänkte inte skriva om dem här än så länge, utan jobba på i stället, och se hur det artar sig. Jag har två bra bokidéer, Svante hör av sig då och då och frågar på sitt psykologiskt begåvade vis hur det går med den av de två som han känner till. (Utan honom ingen ”Google-koden”, han vet hur man gör för att få en skribent att begripa vad hen själv vill göra, ofta redan innan den vetskapen har landat i skribenten själv. Det är väl det som är kärnan i förläggarbegåvning, föreställer jag mig.)
Hur det går? Tja. Jag vet att det är en perfekt idé. Jag gör ändå inget med den. Och det är för att den berör mig på ett personligt vis. För att jag inte riktigt orkar ge mig i kast med den just därför.
***
Man kan leta efter vägar fram på olika sätt: man kan fråga sig egoistiskt ”vad vill jag, vad lockar mig, vad håller mig nyfiken”, eller så kan man tänka mer anspråksfullt i termer av vad världen (och med det menar jag huvudsakligen södra Skåne) skulle behöva för sorts journalistik just nu.
Jag har inte alltid varit lika bra på det andra som på det första. Jag är en luststyrd skribent som orkar vansinnigt mycket när jag har rätt energi, och rätt energi föds ur lust. Det tog tid att acceptera det hos mig själv, det drag som man kanske kan kalla konstnärligt snarare än tjänstemannamässigt. Jag ville på sätt och vis mycket hellre vara en tjänstemannamässig journalist, en god generalist som inom begränsade ramar kan göra oglamourösa saker lättillgängliga, som kan ge ett underlag för opinionsbildning, utan större emotionell insats. Men jag är allt mindre ofta den den där till opinionsskribent omskolade lokalreportern som jag gärna vill tänka att jag är.
”Det är ju inte så längre, du är inte den sorten längre, du ska inte användas så”, sa (på ett ungefär) min tidigare chefredaktör Daniel Sandström nån gång när jag trött svor över någon idiot jag hade debatterat med offentligt och bara ville jobba med raka news på lokalredaktion igen.
Det hade han naturligtvis rätt i, åtminstone just då.
Det kan låta som världens banalaste insikt, men jag tycker om den ändå:
Det är väl bara rimligt att jag försöker bygga ihop båda synsätten – vad vill jag göra för sorts journalistik, som samtidigt skulle kunna vara till någon sorts nytta?
***
Att gräla om saker, eller ”debattera” som det ofta heter till och med på Twitter, är något jag har gjort med olika personer i offentligheten sedan jag gick i gymnasiet och som frilansande lokalreporter fick mitt första arga läsarbrev.
Det kostade mig länge väldigt mycket att få arga läsarbrev.
Alltså, jag gillade att få dem. Jag gillade att skratta när de var roliga, att ta det med jämnmod, att svara smart och roligt och till och med ödmjukt då det var påkallat. Men det tog. Det gjorde det. Jag är ju till att börja med inte kvinna, och jag har heller inte skrivit så mycket om migration och integration, så jag har inte drabbats av särskilt omfattande personliga påhopp eller hatiska kommentarer, men jag har ändå, främst på grund av mitt engagemang för upphovsrätt och generellt demokratisk likställighet mellan begreppen ”samhället” och ”internet”, samlat på mig en liten katalog med hot och hat.
Har det påverkat mig på något sätt?
Jag tror nog tyvärr att det har det. Jag tror att jag har blivit en aning mer hårdhudad. Alltså, inte så att jag inte tar åt mig när någon är arg, jag tar förmodligen ofta åt mig för mycket. Men kanske på så vis att jag själv tar i för mycket ibland, särskilt på Twitter, där jag redan från början bestämde mig för att inte spela, inte låtsas något, utan bara låta mig vara omedelbar. (En gång blev jag uppläxad för mitt tonläge av en företrädare för en illegal sajt vars andra företrädare gjort sig känd för kreativa förolämpningar, och… ja, det var lite som att få synpunkter på sitt bordsskick av en hyena.)
När jag tittar på den stora majoriteten av mina kolleger i svensk dagspress som också twittrar så är de överlag otroligt mycket mer kontrollerade. De nöjer sig med att exponera enbart sin yrkespersona, eller knappt någon persona alls: det kan vara en länk hit eller dit, och väldigt rent från reflektioner, kanske ställer de ens inte frågor till andra.
Och någonstans undrar jag om jag borde städa upp, och också bli sådär extra seriös och för all del tråkig, aldrig skriva något om mitt privatliv eller om musik eller om fotboll, utan bara vara den där ”mediekommenterande” person som jag har blivit, inte minst efter mina år som krönikör i tidningen Journalisten.
Jag ska tänka på det. En början kan ju vara att dels ändra profilbild, till något som inte visar att jag är pappaledig. En fortsättning kan vara att läsa min Twitterstorm från hösten 2011. Där bröt jag mot alla regler man kan tänka sig, och jag ångrar inte ett ord. En norsk tidning, Adressa i Trondheim, kallade mig ”en pryd för sitt stand” efter det där, och det är jag så himla glad för fortfarande. Och det övertygar mig om att det är på alla sätt rätt att fortsätta att prata fritt.
***
Men om jag nu har fått en lite hårdare hud i bildlig mening, är inte det precis som med hud i verkliga livet? Den blir hårdare om man skaver mycket mot den?
Jo.
Journalistik är verkligen ingen popularitetstävling. Jag kommer tillbaka till krönikorna i Journalisten, och försöker räkna: hur många personer i inflytelserik ställning i svenskt medieliv har jag gjort praktförbannade under de här sju åren? Och hur många andra? Jag kollar i länkarkivet, och tappar snart räkningen.
Inga jämförelser i övrigt, men jag kan precis som Martin Wicklin, skicklig programledare för ”Medierna” i P1, konstatera att en hel del journalister är vansinnigt snarstuckna. Jag ska inte genera någon genom länkar eller utpekanden här, jag blir själv lätt sur när någon tycker att Sydsvenskan inte levererar, så jag förstår verkligen att man kan bli harmsen över en tuff recension.
Men… om man själv sysslar med att skriva tuffa recensioner, tuffa analyser, hårda granskningar? Och går upp i atomer över att någon annan har någon liten invänding mot detta?
Jag har försökt rannsaka mig själv och se om jag har varit för hård, för elak, för vass, för krävande, men jag tycker ju inte det. Jag står för vad jag har skrivit, har ibland ändrat mig sedan tillfället då olika texter skrevs, men alltid bottnat i en ”sann” åsikt.
Jag har inte skrivit för att få kompisar.
Jag har inte skrivit för att få jobb på andra ställen.
Jag har inte låtit bli att ge uttryck för saker som jag har förstått kan vara minoritetens åsikt, eller som jag har förstått kommer att ge mig ett par hårda smällar tillbaka.
Jag kan faktiskt se mig själv i spegeln och säga det, åtminstone vad det gäller den del av min skribentbana som har handlat om medier och mediekritik. Jag har inte skrivit för någon annan än läsaren.
Men om det tar? Ja, det tar. Och jag blir osäker hela tiden. Var jag för jävlig nu? Eller var detta en rimlig sak att säga?
”Tvivel hedrar dig”, säger Marcus i Norge i ett sms, ”det är det som gör att du inte är Schulman”.
Ja, jo. Jag skulle ju i alla fall inte behöva ägna mig åt detta självterapeutiska navelskådande randeri om jag var helt, helt säker.
***
Ett journalistiskt problem, som för just mig blir ett mänskligt problem, är den kritiska grundhållning som kommer med yrket.
Det vill säga: om någon hävdar att man genom att dricka en ny fantastisk näringsshake kan gå ner tolv kilo på en vecka, då är det journalistikens jobb att ifrågasätta det – inte att marknadsföra det.
Den här principen är rätt och rimlig. Men den tynger mig. Jag blir tvungen att ofta skriva kritiskt och ifrågasättande om saker som jag intuitivt gillar, eller känner mig förälskad i. Det handlar då nästan alltid om den digitala revolutionen och dess möjligheter. Så för att hålla mig nära de journalistiska ideal och principer som jag vill, riskerar jag alltså att bli läst som… tja, en neggig typ. Och jag riskerar att börja tänka som en dessutom.
Jag är så in i märgen övertygad om att den pågående samhällsomvälvningen kommer att bygga och slå sönder så väldigt mycket på en och samma gång. Men jag är också övertygad om värdet av tröghet, och om riskerna med stora systemskiften utan eftertanke och förankring. Alltså betraktar jag just nu riskerna som nästan lika stora som möjligheterna. Och om det nu är i den tanken jag bottnar, då blir det självklart hur jag måste jobba.
Jag har till och med övervägt att försöka skriva en bok om den oerhörda faran som ligger i samhällets teknikdeterminism och i allt större utsträckning teknokratiska styre. Men då ska man orka det. Och tro på det. Och vilja det tillräckligt mycket.
***
Oavsett vilket, oavsett vad jag gör med detta osorterade: man måste börja någonstans. Så jag ger er i dag andreasekstrom.se i ny kostym, skräddad av den på alla vis strålande Hannah Lemoine, som inte bara kan bygga sidor, utan som dessutom är en fröjd att samarbeta med.
