Handlar denna gång om att den hajpade svenska politiska journalistiken kanske inte är fullt värd allt beröm. Läs här.
0 svar på “Ny krönika i Journalisten”
Jag hade missat att den svenska politiska journalistiken numera hyllas och hajpas, men det kanske gått oss förbi som inte själva är (politiska) journalister…Men ärligt talat, med en regering som ser sig själv som ett gäng kompetenta och hyggliga teknokrater vilka egentligen inte skulle ha någon ideologi annat än att de företräder sunda förnuftet och verkligheten, med en dagspress som till 80% backar upp denna regering och med ett politiskt klimat där allt som sträcker sig bortom nästa riksdagsval och bortom det som ett visst parti kan *lova* att få gjort om det kommer med/stannar kvar i regeringen, allt sådant i princip gränsas ut ur debatten, vad väntar du dig? Det är självklart att kommentatorer och krönikörer skriver om debattens dramaturgi och scenografi, dess underhållningssida, snarare än att belysa själva de problem som driver debatten, hur skulle de annars få liv i sina texter?
Jämför man t ex Godmorron Världens panel och BBC:s Dateline London, som går nästan samtidigt, ser man skillnaden mellan en låtsasdiskussion där folk ska låta fryntliga över studiokaffet och en verklig och belysande diskussion som försöker säga något nytt, skärpt och tydligt om vart olika politiska problem kan vara på väg.
Ja, du har väl tyvärr rätt i det till stora delar. Jag tycker kanske inte att befintlig press ”backar upp” sittande regering, men jag tycker som sagt rent generellt att pressen ägnar sig för lite åt att beskriva olika möjliga verkligheter, som skulle kunna bli följden av en annan förd politik.
Det är ju typiskt att den s a s narrativa motorn i GV:s helgpanel är när gästerna ska välja ”snabbt ja” eller ”snabbt nej” – och spelet går ut på att 1) försöka hitta en smålustig motivering som sen låter tyckaren vika in på det han/hon egentligen vill prata om (och som inte behöver ha något speciellt att göra med frågan) och 2) försöka bli ensam med sitt val av ja resp. nej så att man sedan får tala först. Och om någon pratar längre än 45 sekunder blir den avbruten av de andra. Det där är inte en ordning som befordrar någon inträngande diskussion precis, och man får nog säga att den demonstrerar att det egentligen handlar om en stunds underhållning.
Dessutom har de fått veta i förväg vilka frågor som kommer upp, inte sant? Det är ju inte så att de hittar sina skojiga turneringar av frågan på några sekunder i direktsänding, även om de vill låta som om det var fallet. Hos BBC har de säkert också fått höra vilka frågor eller problem som kommer upp, men där ligger ju svaren på en annan nivå.
En tråkig sida av den här dramaturgipimpade journalistiken är ju också att man beskriver alla möjliga förhållanden, åsikter, vanor, debatter som utslag av livsstilsval, när orsakerna ofta snarare sitter i ekonomi, utbildning (eller brist på sådan), regional eller klassmässig hemmahörighet, bostadsmässiga låsningar etc.
Först tyckte jag att detta var ett utmärkt svar på min som vanligt sura krönika i Journalisten. (Hetta! Patos! Humor!) Jag kan verkligen behöva nån som motar bort mitt gnäll när jag håller på sådär.
Sedan läste jag igen.
Och nu ser jag ju att Martin Ahlquist har blivit så harmsen att han dundrar på om en massa saker jag inte har sagt, och lägger olika uppfattningar och åsikter som jag inte har i mitt knä. Det kan var och en som läser först min krönika och sedan Ahlquists svar se. Och minsta millimeters antydan till självkritik ser jag inte heller.
Så varför går han på sådär? Enkelt, om jag får gissa: han har drabbats av entreprenöriellt tunnelseende. Det är en vanlig åkomma bland personer som har startat och driver en verksamhet de älskar. För Martin Ahlquist blir kritik mot Fokus tio gånger så jobbig som till exempel kritik mot Sydsvenskan skulle bli för mig. Det är förståeligt, men gör inte överdrifterna i hans svar mer rimliga. Ska vi ta dem punkt för punkt?
* ”Jag gillar inte underhållning.” Ahlquist måste mena att Fokus West Wing-texter främst är avsedda som underhållning då antar jag – jag tycker att de är mer och bättre än så. Jag pekar bara på vad vi möjligen missar varje gång vi väljer att berätta på det sättet. Centern-grejen blev ett utmärkt exempel, och det gäller inte bara Fokus, utan så gott som all rapportering i svenska medier om Centerns idéprogram. När vi tror att det faktum att nån Anders W är sur på Annie Lööf är viktigare än hur ett framtida samhälle kan se ut, tja, då är vi fel ute. Om detta konstaterande gör mig – som i alla andra sammanhang brukar användas som folklighetsalibi och älskar journalistisk ”underhållning” – till elitist så får jag nog leva med det.
* Ahlquist försöker baka ihop mig med en massa omoraliska direktörer som inte vill att man ska skriva om bonusar. Är det här VM i ohederlig debatteknik…?
* Fokus skriver inte bara sådär West Wing-aktigt, utan ofta på andra sätt också, påpekar Ahlquist. Jag vet! Jag gillar det! Men samtidigt: Fokus har verkligen gått i bräschen för en journalistik som sätter person före sak så många gånger (och så bra) att det har lett till en glidning bort från hård analys mot ränker och personstrider i hela branschen. Så stort inflytande har Fokus haft. Vi vinner då somt, och förlorar annat. Det var det, och bara det, jag ville påpeka.
* Jag anser tydligen att den politiska journalistiken ska ”renas från gestaltning”. Svar: eh… nej. Så klart inte. Martin Ahlquist kan omöjligen läsa så dåligt.
* Fokus har fått pris för att vara så allmänt bra. Javisst! Och välförtjänt! Jag vet, jag har varit prenumerant sedan första numret. Men Fokus har alldeles uppenbart blivit så inomkollegialt hyllad att när en mindre invändning lanseras, så blir grundaren alldeles konfys. Då har man ju fått för lite mothugg genom åren.
Och så en annan sak, allra sist: Jag inleder med ett exempel från Fokus – men går sedan vidare och talar om en hel genre. Jag använder till och med ordet ”vi”. Det går Ahlquist helt förbi. Entreprenöriellt tunnelseende, som sagt.
Man kan jämföra med Almedalen, förmodar jag. Showen i Aledalen har vuxit oavbrutet de senaste tio-tjugo åren, men samtidigt har eventets betydelse för verklig debatt och verkliga politiska kursändringar blivit allt mindre. Ur partiernas synvinkle handlar den veckan numera mest om triangulering och noggrant förberett putsande av det egna varumärket. Den som idag tror att det är i Almedalen – eller i riksdagens plenisalsdebatter – som politiken formas är offer för en illusion.
instämmer i kritiken. men efter årtionden av demontering av partier från folkrörelser till valmaskiner så känns det som en logisk utveckling. eftersom partierna har kokats ned till en liten grupp individer blir rapporteringen på individnivå. tidningen arena, som tidigare var riktigt bra på att fånga idéer och samhällsfrågor, har i sina senaste nummer fallit ned i den här sortens journalistik också (se t ex deras profiler på niklas svensson – kanske the main offender i sammanhanget – per schlingmann och lars trägårdh – även om det sistnämnda var maskerat till en artikel om han och henrik berggrens bok).
Jag hade missat att den svenska politiska journalistiken numera hyllas och hajpas, men det kanske gått oss förbi som inte själva är (politiska) journalister…Men ärligt talat, med en regering som ser sig själv som ett gäng kompetenta och hyggliga teknokrater vilka egentligen inte skulle ha någon ideologi annat än att de företräder sunda förnuftet och verkligheten, med en dagspress som till 80% backar upp denna regering och med ett politiskt klimat där allt som sträcker sig bortom nästa riksdagsval och bortom det som ett visst parti kan *lova* att få gjort om det kommer med/stannar kvar i regeringen, allt sådant i princip gränsas ut ur debatten, vad väntar du dig? Det är självklart att kommentatorer och krönikörer skriver om debattens dramaturgi och scenografi, dess underhållningssida, snarare än att belysa själva de problem som driver debatten, hur skulle de annars få liv i sina texter?
Jämför man t ex Godmorron Världens panel och BBC:s Dateline London, som går nästan samtidigt, ser man skillnaden mellan en låtsasdiskussion där folk ska låta fryntliga över studiokaffet och en verklig och belysande diskussion som försöker säga något nytt, skärpt och tydligt om vart olika politiska problem kan vara på väg.
Ja, du har väl tyvärr rätt i det till stora delar. Jag tycker kanske inte att befintlig press ”backar upp” sittande regering, men jag tycker som sagt rent generellt att pressen ägnar sig för lite åt att beskriva olika möjliga verkligheter, som skulle kunna bli följden av en annan förd politik.
Det är ju typiskt att den s a s narrativa motorn i GV:s helgpanel är när gästerna ska välja ”snabbt ja” eller ”snabbt nej” – och spelet går ut på att 1) försöka hitta en smålustig motivering som sen låter tyckaren vika in på det han/hon egentligen vill prata om (och som inte behöver ha något speciellt att göra med frågan) och 2) försöka bli ensam med sitt val av ja resp. nej så att man sedan får tala först. Och om någon pratar längre än 45 sekunder blir den avbruten av de andra. Det där är inte en ordning som befordrar någon inträngande diskussion precis, och man får nog säga att den demonstrerar att det egentligen handlar om en stunds underhållning.
Dessutom har de fått veta i förväg vilka frågor som kommer upp, inte sant? Det är ju inte så att de hittar sina skojiga turneringar av frågan på några sekunder i direktsänding, även om de vill låta som om det var fallet. Hos BBC har de säkert också fått höra vilka frågor eller problem som kommer upp, men där ligger ju svaren på en annan nivå.
+1
Hajpningen av svensk journalistik var för övrigt något nytt för mig också.
Det är just den politiska journalistiken som har hajpats lite, och det är i allt väsentligt ett branschinternt fenomen skulle jag säga.
En tråkig sida av den här dramaturgipimpade journalistiken är ju också att man beskriver alla möjliga förhållanden, åsikter, vanor, debatter som utslag av livsstilsval, när orsakerna ofta snarare sitter i ekonomi, utbildning (eller brist på sådan), regional eller klassmässig hemmahörighet, bostadsmässiga låsningar etc.
”Men som ni väl anar vid det här laget avser jag nu att pissa på den här paraden.” Näthatet sprider sig till Journalisten?
Ja. Fy fasen…
Fokus grundare har svarat här, det är roligt och hiskeligt överdrivet. Mitt svar kommer så klart, här och annorstädes!
http://www.fokus.se/2013/02/kisset-landar-pa-ekstroms-egna-fotter/
Här kommer mitt svar på svaret då:
Först tyckte jag att detta var ett utmärkt svar på min som vanligt sura krönika i Journalisten. (Hetta! Patos! Humor!) Jag kan verkligen behöva nån som motar bort mitt gnäll när jag håller på sådär.
Sedan läste jag igen.
Och nu ser jag ju att Martin Ahlquist har blivit så harmsen att han dundrar på om en massa saker jag inte har sagt, och lägger olika uppfattningar och åsikter som jag inte har i mitt knä. Det kan var och en som läser först min krönika och sedan Ahlquists svar se. Och minsta millimeters antydan till självkritik ser jag inte heller.
Så varför går han på sådär? Enkelt, om jag får gissa: han har drabbats av entreprenöriellt tunnelseende. Det är en vanlig åkomma bland personer som har startat och driver en verksamhet de älskar. För Martin Ahlquist blir kritik mot Fokus tio gånger så jobbig som till exempel kritik mot Sydsvenskan skulle bli för mig. Det är förståeligt, men gör inte överdrifterna i hans svar mer rimliga. Ska vi ta dem punkt för punkt?
* ”Jag gillar inte underhållning.” Ahlquist måste mena att Fokus West Wing-texter främst är avsedda som underhållning då antar jag – jag tycker att de är mer och bättre än så. Jag pekar bara på vad vi möjligen missar varje gång vi väljer att berätta på det sättet. Centern-grejen blev ett utmärkt exempel, och det gäller inte bara Fokus, utan så gott som all rapportering i svenska medier om Centerns idéprogram. När vi tror att det faktum att nån Anders W är sur på Annie Lööf är viktigare än hur ett framtida samhälle kan se ut, tja, då är vi fel ute. Om detta konstaterande gör mig – som i alla andra sammanhang brukar användas som folklighetsalibi och älskar journalistisk ”underhållning” – till elitist så får jag nog leva med det.
* Ahlquist försöker baka ihop mig med en massa omoraliska direktörer som inte vill att man ska skriva om bonusar. Är det här VM i ohederlig debatteknik…?
* Fokus skriver inte bara sådär West Wing-aktigt, utan ofta på andra sätt också, påpekar Ahlquist. Jag vet! Jag gillar det! Men samtidigt: Fokus har verkligen gått i bräschen för en journalistik som sätter person före sak så många gånger (och så bra) att det har lett till en glidning bort från hård analys mot ränker och personstrider i hela branschen. Så stort inflytande har Fokus haft. Vi vinner då somt, och förlorar annat. Det var det, och bara det, jag ville påpeka.
* Jag anser tydligen att den politiska journalistiken ska ”renas från gestaltning”. Svar: eh… nej. Så klart inte. Martin Ahlquist kan omöjligen läsa så dåligt.
* Fokus har fått pris för att vara så allmänt bra. Javisst! Och välförtjänt! Jag vet, jag har varit prenumerant sedan första numret. Men Fokus har alldeles uppenbart blivit så inomkollegialt hyllad att när en mindre invändning lanseras, så blir grundaren alldeles konfys. Då har man ju fått för lite mothugg genom åren.
Och så en annan sak, allra sist: Jag inleder med ett exempel från Fokus – men går sedan vidare och talar om en hel genre. Jag använder till och med ordet ”vi”. Det går Ahlquist helt förbi. Entreprenöriellt tunnelseende, som sagt.
Man kan jämföra med Almedalen, förmodar jag. Showen i Aledalen har vuxit oavbrutet de senaste tio-tjugo åren, men samtidigt har eventets betydelse för verklig debatt och verkliga politiska kursändringar blivit allt mindre. Ur partiernas synvinkle handlar den veckan numera mest om triangulering och noggrant förberett putsande av det egna varumärket. Den som idag tror att det är i Almedalen – eller i riksdagens plenisalsdebatter – som politiken formas är offer för en illusion.
instämmer i kritiken. men efter årtionden av demontering av partier från folkrörelser till valmaskiner så känns det som en logisk utveckling. eftersom partierna har kokats ned till en liten grupp individer blir rapporteringen på individnivå. tidningen arena, som tidigare var riktigt bra på att fånga idéer och samhällsfrågor, har i sina senaste nummer fallit ned i den här sortens journalistik också (se t ex deras profiler på niklas svensson – kanske the main offender i sammanhanget – per schlingmann och lars trägårdh – även om det sistnämnda var maskerat till en artikel om han och henrik berggrens bok).