Nobelresan har då automatiskt rört sig förbi Pamuk och Pinter – tack vare min oerhörda beläsenhet – för att nu göra depåstopp hos 2004 års jätteskräll, Elfriede Jelinek. Jag jobbade på DN Kultur då, och minns exakt vad Maria Schottenius sa där vi stod vid tv-skärmen.
”Det var som fasen”, utropade hon efter att liksom ha fyllt i ”Elfriede Jelinek” när Horace sa det, eftersom hon halvsekunden före tycktes ha anat vem det handlade om. Och sedan vidtog åtta av de roligaste arbetstimmarna jag kan minnas att jag varit med om.
Jag har sett filmen ”Pianisten” som baseras på Jelineks ”Pianolärarinnan”, och jag tycker att det är en otäck och fantastisk film, inte minst tack vare den oerhörda Isabelle Huppert i huvudrollen. Med andra ord hade jag vissa förväntningar när jag tog mig an Jelineks skandalroman ”Lust”.
Och nu sitter jag här och är Knut Ahnlund. Uppgiven eller irriterad av en kanonad av äckel inför sex, avsky inför idrott, hat inför familjeliv…
”Lust” är en märklig och obehaglig bok som jag inte rekommenderar någon att läsa – utom skrivnördar, språknördar, som vill se någon göra precis som hon behagar med ett språk utan att tappa linje. Det är rätt häftigt.
Och följ nu den där länken för några rader sedan. Om inte annat för att se Ahnlunds min på bilden.
