Min gode vän Patrik är utan vidare en av de smartaste människor jag har träffat. Han följer med viss förtjusning mitt Nobelprojekt, och han försåg mig också med dagens bok, som lån ur hans egen samling.
”Jag har försökt. Det är omöjligt att läsa den”, sa han.
Det kräver alltså sin man att läsa Claude Simon, eller sin kvinna, eller sin känslobefriade datamaskin kanske allra helst. Samtidigt är det nog ingen tvekan om att Claude Simon räknas bland de stora modernisterna, och hans vilja att skapa något eget lär lysa genom hela hans författarskap.
Men Patrik har, vad det gäller den utlånade volymen, alldeles rätt. ”Slaget vid Farsalos” är outhärdlig att läsa, en pompös plåga, en enda lång konstfärdighet, ett försök av en författare att söka frigöra sig från språkets krav och berättarkonstens förväntningar.
Låt oss säga att han lyckades.
Låt oss därför som en direkt konsekvens säga att min egen Nobeltribunal kräver att han genast spärras in i dessa litteraturens fängelser igen. Nu är han visserligen död, men ändå.
Claude, vill du stå fri från berättarkonstens förväntningar kan du läsa Martina Lowden. Claude, vill du stå fri från språkets krav kan du läsa Åsa Ericsdotter. Claude, inte hade väl du trott, med ditt Nobelpris och allt, att det skulle finnas några svenska författare, födda samma decennium som du fick det där priset, som skulle skriva dig av banan innan de ens hade fyllt trettio?
***
För att pigga upp er och för att hålla Nobelmodet uppe efter denna vanvördiga kapning av ett Stort Namn får ni här ett citat av Joseph ”The Brainiac” Brodsky. Lite äkta blodfullhet. Och förmodligen några av de mest lättillgängliga meningar han någonsin formulerade:
”I bildade kretsar, och särskilt bland litteratörer, är det tillräckligt att vara änka till en stor man för att man skall få en egen identitet. Detta är särskilt sant i Ryssland, där regimen på trettio- och fyrtiotalen producerade författaränkor med sådant nit att det på sextiotalet fanns tillräckligt många kvar för att bilda fackförening.”
Från nekrologen över den ryske författaren Osip Mandelstams hustru Nadezjda, återgiven i essäsamlingen ”Att behaga en skugga”.
