Det är ett tag sedan jag Nobelbloggade. Jag tappade all lust att läsa böcker efter Claude Simon. Men nu är jag på banan igen, och fick en lätt uppvärmning genom att läsa den på det hela taget lättillgänglige tjeckiske poeten Jaroslav Seifert och hans samling ”Mozart i Prag”. Harry Järv har gjort flera av översättningarna, och hans inledande introduktion till författarskapet är medryckande.
Seifert är – och det är väl så det kommer att vara nu hela vägen bakåt till 1901 – en klassiskt högstämd poet. Han skriver strofer som
Rödfärgade äpplen
böjde den kungliga stammen till en harpa,
hösten behängde den med strängar av spindelväv;
klaga och spela,
min spelman!
utan att blinka. Akademien röstade nog en aning politiskt detta år; det var bistra tider för det fria ordet i det dåtida Tjeckoslovakien. Seifert fick inte tillstånd att hämta sitt pris personligen; den kommunistiska lydregimen hade redan tidigare läxat upp Seifert för att han inte fullt ut tog sitt ”fostrande ansvar” med sitt konstnärsskap.
Det är bara lite drygt 20 år sedan, det ska man kanske påminna sig om.
