Tack vare den där oerhörda beläsenheten (ni fattar väl att jag är lite ironisk där?) kan vi gå direkt förbi 1983 års vinnare William Golding, vars ”Flugornas herre” jag förstås läste i gymnasiet.
Nu alltså i stället Gabriel García Márquez! ”Hundra år av ensamhet” räknas väl ändå som en av de stora 1900-talsromanerna, och det borde väl bara vara kul att läsa den?
Jo. Jovisst. Den är väldigt mustig och sydamerikansk och blodfull och så. Det är lätt att se dess roll som förebild, det är lätt att se hur Zadie Smith har läst den, men jag blir så trött av sådana här Potifar-stycken (för er som kan er Piraten):
När sjörövaren Francis Drake på 1500-talet angrep Riohacha blev Ursula Iguaráns mormorsmor så skrämd av både stormklockan och kanonskotten att hon tappade huvudet och satte sig på en spis. Brännskadorna förvandlade henne till en onyttig hustru för hela livet. Hon kunde inte sitta annat än på ena sidan, stödd av kuddar … Hon avstod från alla slags umgängesvanor, besatt av tanken att hennes kropp utstrålade en svedd lukt … Henes make, en köpman från Aragonien förslösade halva sin förmögenhet på mediciner och förströelser för att finna ett sätt att lindra hennes farhågor. Till slut sålde han butiken och bosatte sig med sin familj långt från havet i en liten by med fredliga indianer, och där inredde han åt sin hustru ett sovrum utan fönster så att piraterna inte hade möjlighet att tränga in i hennes mardrömmar.
För mig är inte detta lika med stor, underhållande, påhittig litteratur, utan snarare bara uppfyllande av en fördom om hur särskilt sydamerikanska författare gärna skriver. Skabröst, liksom. Ursprungligt. Mustigt, det är det bästa ordet för att beskriva det, mustigt. Och han gifte sig med henne och fick sjutton söner med olika mödrar och alla dödades på en enda natt och leve det liberala partiet och exekutionsplutonen sjöng medan den långväga resenären visade sig naken för att klargöra att ingen del av hans kropp saknade tatueringar…
Det blir kebabpizza av alltihop, för mycket av allt. En enda stor sydamerikansk klyscha med extra sås.
