Ni vet hur det kan vara

Sitter på bussen till Malmö och så kommer ”Old man and me” med Hootie & The Blowfish i iTunes – och plötsligt minns jag exakt hur det blåste genom bilen på vägen ut mot Torontos flygplats i Hughs nedsuttna framsäte i augusti 1996. Hugh och jag hade varit på samma bröllop, han hade glömt kostymen hemma i South Carolina, vi köpte en udda kavaj och ett par bruna manchesterbrallor till honom med precis rätt amerikansk passform, det vill säga… de var säckiga. Vi var framme vid CN Tower, men jag vågade inte åka upp, jag fick höjdskräck bara av att stå nedanför.

Så där åkte vi på den sexfiliga vägen. Det finns ett break i låten, på frasen ”When I get there”, och vi föll sjungande in i den samtidigt.

Det hade varit en fantastisk fest, otroligt fin och påkostad, jag minns att jag frågade den gitarrspelande brudgummen vad han hade lagt ner på allt, för det var han som var finansiär. 300 000 svenska kronor tror jag det var. Då måste han ändå ha prutat på en del grejer. Jag har fortfarande ett par av de vita plektrum med guldinskription (brudparets namn och bröllopsdatumet) som låg strösslade över borden. Prästen sa fel namn på bruden i kyrkan, alla skrattade.

Hugh släppte av mig på flygplatsen och körde vidare söderut, sina 200 mil eller vad det kan vara. Mer kanske. Och jag hade förmodligen inte kommit ihåg det så i detalj med lukt och vind och allt om det inte hade varit för Hootie & The Blowfish, ett minus två låtar ointressant band ur den amerikanska nittiotalshistorien.