…har redan läst stora delar av det som härom dagen publicerades i en mer genomarbetad och koncentrerad form i tidningen. Men här är texten om tidningarnas enligt min mening nödvändiga omgörning i alla fall!
…har redan läst stora delar av det som härom dagen publicerades i en mer genomarbetad och koncentrerad form i tidningen. Men här är texten om tidningarnas enligt min mening nödvändiga omgörning i alla fall!
Grundidén är väl rimlig; men hur mpånga svenska dagstidningar finns det idag som är beredda att gå ner på artikelnivå och göra en så här tydlig; konsekvent uppdelning av ”hårda nyheter och reportage” respektive åsikter/personliga tolkningar/debatt. Svensk media idag är genomtryfferad med texter som låtsas vara nyheter och publiceras på nyhetssidorna men som i själva verket bärs av fritt tyckande, PR eller narrativ med ett halvtydligt politiskt syfte. Både Martin Gelin, Lena Mellin och Rolf Gustafsson (några exempel) skriver mängder av uppenbart subjektiva och storordiga ”nyhets”-artiklar som i själva verket är något annat, och då har vi inte ens börjat diskutera hur tidningar väljer ut vad de lyfter fram som nyheter.
Jag tror helt enkelt inte att dagens svenska tidningar *vill* vara så här samvetsgranna och professionella. Det blir för knepigt och tungarbetat, och anses kosta för mycket. Och det har läsarna noterat på senare år.
Just de reformer jag föreslår tror jag inte skulle kosta något, rent ekonomiskt, faktiskt. Det kräver ett genomtänkt förändringsarbete, designfolk och lite arbetsgrupper och sånt där, men sånt gör medieföretag hela tiden.
(Liten korrigering: Lena Mellin skriver inga nyhetsartiklar, och heller inte artiklar som utger sig för att vara det, hon skriver politiska kommentarer och analyser. Martin Gelin verkar i olika genrer: är han publicerad på utrikessidorna är han vanlig reporter, är han på kultursidan skriver han subjektivt, och möjligen är sådana dubbleringar (som jag själv också har bidragit till genom åren) problematiska.)
Många av de artiklar Lena Mellin brer ut sig i är inramade i ett språk/ett format som ger sken av traditionell nyhetstext, och de står på nyhetssidorna i AB. Den klasiska gränsen är ju att åsiktstexterna tar slut efter ledar- och debattsidorna och att nyhetssidorna inte ska ha något material som främst bygger på personliga åsikter och tyckande (numera med undantag för alla krönikörer), men Aftonbladet gör ingenting för att markera att det Mellin skriver är opinionstexter, det förpackas som nyheter – intervjuer med och profiler på partiledare, utläggningar om varför den eller den inte kan sitta kvar, spekulationer om valresultat, skandaler och deras följder osv.
Sedan är det en nyhet för mig att rollen ”vår insatte politiske expert” (på nyhetssidorna) innebär att journalistens personliga preferenser och värderingar ska fram i förgrunden och vara bärande som argument. Det brukade betyda en mer återhållen stil och en auktoritet som byggde på kunnande och erfarenhet, inte på att man har ett häftigt personligt varumärke eller kör rätt signalord.
Martin Gelin skriver mycket riktigt både på nyhetssidorna och som fri debattör på kultursidan, men han känns faktiskt alltför partisk och dramatiserande även i rollen som reporter/Amerikakorre. Alla vet att han ser republikanerna som skamlösa skurkar, oavsett vilka republikaner, och att det inte är helt utan samband med hans politiska positioneringar här i Sverige. Jag förväntar mig ett, tja, svalare och mindre partiengagerat tonläge från en nyhetsreporter. Känner samma sak i fråga om hans New-York-kollega Jenn y Nordberg; hennes predikande, egocentriska och von-obenmässiga tonfall är riktigt irriterande trots att jag delar hennes sympatier för Hillary Clinton och delar av den amerikanska vänstern. Den här sortens gapiga och öppet partiska nyhetsskribenter (eller krönikörer) har blivit väldigt vanliga i svensk media på senare år och de tillför ingenting. Även om redaktionerna gillar dem.
Apropå den organisaatoriska sidan i att dela upp tydligt på det här sättet: nej, det skulle kanske inte kosta enm förmögenhet, men det skulle kräva litet fler anställda här och där och en litet mer invecklad, mångformig organisation – och det är precis sådant som svenska tidningar försökt slimma bort de senaste tio åren. Idén är överlag att alla journalister på företaget ska vara utbytbara och att rutinerna ska vara snabba och enkla.