På tio dagar har tre, eller om det är fyra, kvinnor tackat nej till att bli föremål för stora, rejäla yrkesinriktade porträttintervjuer uppslagna över två sidor, med löfte om att i lugn och ro få läsa igenom före publicering. Sådana som jag gör nästan varje vecka. (Den här veckans intervjuperson är Ebba Witt-Brattström.)
Skälen till dessa nej har varierat. Någon angav inget skäl. Någon såg sig såvitt jag kunde förstå förhindrad i sin yrkesroll. Någon kände sig trött just nu.
Under samma tid har ingen man tackat nej till en sådan förfrågan.
I’m just sayin’.
Jag har ställt sådana här frågor i fem år, jag har gjort den här typen av personporträtt i fem år. Enligt min egen statistik är män överrepresenterade, 59-41 i procent räknat. Men tro mig: Mina förfrågningar har inte den fördelningen. Kvinnor är helt enkelt mer benägna att tacka nej. Den erfarenheten vet jag att många, många reportrar delar.
Vad är då det rätta att göra? Att se till att 60 procent av mina förfrågningar riktas till kvinnor? Eller ska jag berätta för dem som tackar nej hur min statistik ser ut? (Den frågan vet jag redan svaret på: Nej. Det känns inte rimligt, folk kan ha goda skäl att inte vilja förekomma i medierna vid ett givet tillfälle, och det kräver förmodligen en viss ansträngning att tacka nej. Sådana personer vill man inte tjata eller ställa politiska krav på.)
Jag hör gärna förslag och idéer. Men jag tänker mest av allt på Aase Berg, författare som jag intervjuade en gång, och hennes självklara lösning. Ett utdrag ur intervjun:
”Jag har hört någon kalla dig en bakvänt intelligent person. Vad säger du när du hör det?
– Jag vet inte om jag är intelligent eller inte. Men jag har gjort en grej som jag är lite nöjd med: Jag har bestämt mig för att snacka även om jag inte kan precis allting. När jag var redaktör för BLM märkte jag att kvinnor ställer högre krav på sig själv innan de vill uttala sig eller skriva. Jag är ett exempel på en sorts människa. Jag är inte jättebildad. Men jag måste få uttala mig även om jag inte har läst Marcel Proust rakt igenom.
Det är väl inte så konstigt i och för sig. Det har inte jag heller. De flesta har väl inte det.
– Just det, och sådana som vi måste få finnas. Även i de här rummen. Kritiker måste få se ut som jag. Man måste inte vara kille och expert på filosofi och idéhistoria för att få diskutera en bok. Jag är inte nojig för sådant längre.”
***
I förlängningen kan man alltid tänka så här: Om en journalist säger ”jag vill prata med dig om detta eftersom jag tror att det skulle kunna vara bra för den artikel jag skriver”, då betyder det att reportern har fattat ett självständigt beslut vad det gäller den innehållsliga relevansen. Man kan låta reporterns omdöme styra. Man kan låta reportern stå för det beslutet.
I förlängningen kan man också tänka så här: Om en kvinna säger ”nej tack”, då betyder det att hon fattat ett självständigt beslut med skäl att inte vilja.
Att hennes nej skulle handla om ett dåligt självförtroende för att hon inte läst Marcel Proust rakt igenom. Nej, då tror jag du underskattar kvinnors sätt att värdera sig själva.
Kanske kan du bli mer inbjudande i din förfrågan?
Ja, kanske det.
Men det besvarar inte frågan om varför fler kvinnor än män tackar nej.
Kanske borde svaret vara: Fler män borde tacka nej…
Jag tycker att du sätter fingret på något väldigt viktigt.
Jag är ingen stor förespråkare för kvotering (snarare tvärtom). Om vi kvinnor vill ha ökad jämställdhet måste vi själva ta ansvar för det utan lagstiftning. Om vi vill synas mer så måste vi våga att tacka ja. Tacka ja till uppdrag eller tacka ja till att synas. Vill vi ha högre löner måste vi våga begära rejäla löner vid löneförhandlingar.
Min erfarenhet är att många kvinnor säger nej pga självcensur, i sin tur pga erfarenheter från hur omgivningen bemöter deras uttalande om de inte är verkligen experter. Det kan alltså mer ha att göra med artikelns konsekvenser än på journalistens självständighet.
intressant. Vet att det finns fler undersökningar som visar på samma resultat.
Kvinnor är ofta osäkra och vill vara väldigt väl förberedda för att uttala sig medan män gärna uttalar sig om sådant dem inte vet ett dugg om.
Håller med Andreas. Jobbar i samma bransch som du och upplever precis samma sak. Långt fler kvinnor än män tackar nej, vill inte skriva, inte bli intervjuade, inte hålla föredrag. Vad göra?
På vår tidning har vi gjort en tangerande reflektion, nämligen att kvinnor i maktpositioner är mycket mer benägna att vilja läsa intervjun innan den går i tryck och att de ofta kommer med olika ”förbättringsförslag” på sina citat. En slags oro och osäkerhet inför att figurera i media som jag inte noterat hos särskilt många män i motsvarande positioner.
Den skillnaden har jag inte sett, men jag brukar i och för sig i det närmaste insistera på att den jag intervjuar också läser i förväg. Jag måste ju kunna stå för artikeln även gentemot dess deltagare…
Den stora skillnaden där ligger nog kanske mer i graden av offentlighet. En person som är riktigt, riktigt van att bli intervjuad har lärt sig att strunta i det och släppa kontrollen. Någon som är på väg ut i offentligheten vill däremot gärna läsa.
Det är ganska samma i vanligt lokalreportrande också, oavsett på vilken nivå man vill prata med folk. Många säger nej, prata med min chef.
De maktkvinnor jag intervjuar är mest lokala förvaltningschefer och politiker i en liten kommun. Och därmed inte särskilt vana vid medier och offentlighet, precis som du säger. Men det är inte männen heller, men de är mycket mera avslappnade och orädda i sin hållning. Men är jag på gott humör och inte alltför stressad, så försöker i alla fall peppa kvinnorna att stå för vad de tycker!