Egentligen visste jag det, eftersom det är grundläggande: man ska inte skriva krönikor om en massa olika saker. Man ska välja en eller två saker och hålla sig till dem. Annars blir det ofokuserat och oprecist och utan analys. Precis som det blev i min internetkrönika i lördags. Jag orkade eller förmådde inte välja, kände att jag ville ha mer utrymme, och klämde ihop i stället för att göra jobbet och fatta ett beslut. Dåligt!
Sedan skrev jag en krönika om Lund som är okej, men som inte heller är tillräckligt spetsig. Den handlar om aktuella saker, men saknar ändå agens, för att låna en term från medicinen. Det är något som gör att den inte riktigt… händer.
Någon gång ibland blir det så här. Det är kanske oundvikligt under ett långt yrkesliv som skribent. Kampen för den ständigt höjda lägstanivån fortsätter.
***
Men ibland bara funkar det, kanske mest på grund av Facebook i det här fallet, där texten delades och diskuterades flitigt. Jag skrev ett kort raseriutbrott under vår standardlördagsvinjett ”Tecken i tiden”, som handlar om hur radiojournalisten Eric Schüldt testar crowdfunding. Tack vare min text kom det in ett par stora donationer, och Schüldts projekt blir nu av, som en direkt konsekvens av vad jag skrev. Det gjorde mig himla glad!
