Juldagens morgon var alltid likadan: Jag väcktes, synnerligen sömndrucken, ungefär kvart i sju av mormor eller kanske av mamma eller pappa. Vi var alltid hos mormor och morfar i Åsarp i Västergötland över julen.
Jag drog på mig de kläder som låg närmast och vacklade ut genom dörren i vintermorgonen, och så gick vi över vägen till kyrkan, det var nog inte ens hundra meter från dörr till dörr. Vi lyssnade på kören. Morfar sjöng andrabas där i 68 år, från att han var sexton år tills han var en bit över åttio och inte längre klarade den branta trappan upp till läktaren. Han fick ett förtjänsttecken för körsångare när han hade sjungit i samma kör i femtio år, och när han passerade sextio år fanns inget mer att dela ut. Han träffade mormor där i kören när de fortfarande var i tonåren och charmade henne med en översänd chokladask på hennes födelsedag.
Repertoaren ändrades såvitt jag minns aldrig. Stilla natt tyckte jag särskilt om, för man kunde urskilja morfars röst i den. Dagen är kommen förstås, den bästa.
Min känsla inför att delta i denna gudstjänst var alltid väldigt kluven, från att jag var mycket liten. Min aversion mot idén om en tro och en gud var stark och tydlig, och jag tyckte att skapelseberättelsen föll på sin egen orimlighet etc. Jag har på det hela taget inte utvecklats alls sedan jag var sju. Men att stanna hemma var inte ett alternativ, trots att jag egentligen inte ville sitta där och lyssna på den snälle men lite mumlige prästen. Mormor hade en tro, och skulle ha blivit bedrövad om jag inte hade följt med. Morfar uppskattade musiken och traditionen, men avslöjade rätt tidigt för mig att han var ateist. Han läste inte med i trosbekännelsen, vilket också hans dotter, min mamma, hade lagt märke till när hon var liten.
Efter en halvtimme eller kanske fyrtio minuter, när det verkligen började bli outhärdligt att sitta där, hände det sig ofta att det dök upp en diskret godisleverans från mormor. Det fortsatte tills jag var generat för vuxen för att behöva sockermutas för att delta i en traditionsritual en liten stund.
Men jag inser plötsligt vad jag ska göra nu, denna sekulära juldagsmorgon hemma i Lund: jag ska ta fram en tablettask som jag vet att vi har i godisförrådet och diskret äta några bitar så här före frukost. Det är trots allt en gammal god tradition.
