Klassmässig kulturell trygghet gör många saker med en människa. En vanlig sådan sak är att man inte riktigt blir kapabel att identifiera det man har fått med sig i livet som ovanligt bra, eller ovanligt privilegierat.
Jag har ägnat mycket tid åt att identifiera mina privilegier, och som en konsekvens av det har jag gjort vad jag kan för andra som inte har haft samma bonntur. Men jag kan ändå aldrig fullt ut veta hur det känns, hur det är, att ha växt upp med stor otrygghet i olika fosterfamiljer och separerad från sitt syskon. För att ta ett exempel från vår vänkrets. Eller hur det är att försöka ta sig fram i ett akademiskt yrke utan att ha föräldrar att fråga till råds om hur man ska navigera.
Under midsommarhelgen låg jag uthälld i en soffa hemma hos mamma och pappa, som varit ihop i mer än femtio år och som till mig och min syster skapade ett hem där vi aldrig saknade något. Mamma och jag pratade om böcker, teater, text och läsande, om fiktionalisering av verklighetsskildringar och autenticitetskrav på skönlitteratur (det som jag bloggade lite om i förrgår). Hon nämnde Ture Johannisson, som hon läste nordiska språk för, och jag berättade hur genialt inledningen på Andre Agassis självbiografi ”Open” är konstruerad. Bredvid i samma soffa låg min fjortonåriga dotter och läste en Olov Svedelid medan min sjuårige son läste ”Handbok för superhjältar”. (Det är en stor soffa.) Det står flera tusen volymer där på övervåningen, och jag tittade på ryggarna.
Det är ett magnifikt bibliotek på så vis att det står fritt. Mina föräldrar är okänsliga för kulturella statusmarkörer. Ger fan i dem, helt enkelt. De läser vad de vill läsa, och därför finns allt från feelgood till tjocka biografier och lyrik och kåserisamlingar där. Klassiker och dagsaktuella bestsellers. Ingen rankning. Böcker som vägrar att tävla med varandra.
Sedan, när vi ändå pratade om berättande, luftade jag mina farhågor inför ett fantastiskt roligt och svårt uppdrag som väntar i slutet på sommaren – jag ska hålla talet vid The President’s Convocation på Centenary College i Louisiana i USA.
Mamma pekade omedelbart på ett möjligt angreppssätt, ”du kan ju göra så, och använda den tanken”, och så var det bestämt.
Allt detta är en lyx att vara tacksam för.
