På bussen som går 07.05. Sisådär ett par timmar tidigare än vanligt; jag gör en historisk pappaklassiker och säger ”mitt jobb är i dag så viktigt att min fru får lämna på dagis fastän jag normalt sett gör det”. Säkert en felprioritering. Men efter två veckors semester, och så två veckor av sjukdagar och jobbdagar då jag inte var frisk heller, så är jag helt enkelt i det läget att jag måste jobba intensivt och mycket nu några dagar. (Skulle jag hellre äta en grillad red snapper eller en fried wide noodles med krabba, samt steka mig trancheringsklar i 33 grader? Duh.)
***
Så här på morgonen blir jag besviken på Rasmus Fleischer. Det blir ju så – har man höga förväntningar på någon blir besvikelsen större.
I det här fallet? Första gången, tror jag, som jag hör en upphovsrättskritiker tala om vikten av att musik försvinner från scenen, att mångfald kan vara av ondo.
Förhoppningsvis handlar det om att Rasmus inte gillar rock n’roll. Det har jag betydligt lättare att stå ut med än att han inte skulle gilla mångfald.
Ja, det var lite låg nivå från Rasmus.
Samtidigt känns det hopplöst att argumentera mot någon som inleder med orden ”Olaglig fildelning är stöld”. Jag trodde debatten hade kommit längre än så.. My bad.
Fast jag tycker att olaglig fildelning är lika med stöld, inte av en vara, men av en tjänst.
En provokation från min sida, givetvis. Men det är så sällan någon pratar om att musik måste bort – eller närmare bestämt: att vissa heltidsmusiker måste sluta vara heltidsmusiker, för att ge plats åt andra människor på scenen. Millencolin har givetvis rätt att fortsätta som hobbyprojekt. Men de har ingen rätt att fortsätta försörja sig på skivförsäljning i all framtid. Om det nu är så som Erik Ohlsson säger, att allt färre köper deras skivor och går på deras spelningar, bör de fundera på att skola om sig.
Att avdankade musiker ger plats åt nya är en garant för mångfald, och har så varit åtminstone sedan fanjunkarsynkopernas tid. Men jag vet att du och jag har mycket olika synsätt på professionalism, ja att det kanske är där som den grundläggande skillnaden mellan oss i dessa frågor ligger.
Absolut, de har ingen rätt att fortsätta som de har gjort – men de har rätt att få betalt för de arbetsresultat som andra tillgodogör sig. Det är kärnfrågan. Fortfarande.
Och professionalisering – det är en jätteintressant fråga! Jag har inte tänkt tillräckligt på det än, om gränsen där, och om hur pass relevant den är.
Rasmus du har missuppfattat. Jag och säkert också Andreas strider för att OM och endast om en vara är efterfrågad på en fri marknad så ska en person kunna tjäna pengar på den.
Min första artikel i HD visar att det är de artister (JA till IPRED-artisterna) som är efterfrågade och som också fuldelas i hög utsträckning.
Erik Ohlson har rätt att tjäna pengar om hans vara begärs – endast då och det är det debatten gäller. Han kräver vad jag kan se heller inget annat.
Om någon vill ha hans musik ska han då ha rätt att få betalt för den? Det är frågan.
Jag undrar vad som hänt om jag skrivit på min blogg ”Ruttnande författare måste bort” och sedan tagit som exempel Anna Troberg. Hon, som jag förstår, säljer inte mycket alltså är hon är inte populär och det är nu allas vår skyldighet att se till att hon inte tror att hon ska kunna fortsätta skriva och kalla sig författare.
Jag skulle hellre klippt av min tunga än påstått något sådant.
Jenny: I ett journalistkotteri som i detta kommentarsfält, kan vi väl vara överens om att rubriker är tillspetsade och brödtexten det som är värt att diskutera?
Anledningen till provokationen var ju inte minst att Erik Ohlsson bokstavligen krävde att The Pirate Bay ska halshuggas, ”gör ett statement”, oavsett vad lagen säger om länkning etc. Är inte det mer upprörande?