Moderna

Vi var på Moderna museet en eftermiddag. Näst Israeli Museum i Jerusalem och kanske Graceland och The Getty i Los Angeles och kanske några till… eller okej, det finns många bra museum. Moderna är ett bra museum. Jag gillar allt. Jag gillar samlingarna. Jag gillar rummen. Jag gillar den lilla butiken vars bokutbud får mig att längta intensivt efter att få vara med och göra en riktigt vacker bok igen. Jag gillar till och med typsnitten på skyltarna. Fikapriserna, däremot, hatar jag. De var faktiskt oetiska. Inte bara höga, utan oetiska. Jag fick den där känslan av att vara på en flygplats och 1) upptäcka att flaskvatten kostar 35 kronor för 250 milliliter och 2) att det bara finns varmvatten i alla kranar.

För det, mina vänner, är ondska så ren som den blir i denna värld.

Eftersom jag gjorde en intervju med Clay Ketter i våras var jag nyfiken på att se resultatet av hans arbete, förstås, men jag ville också bara lulla runt i resten av museet på det enda rimliga vis som finns för en genomsnittligt konstintresserad person: Slumpvis.

Jag såg bland annat en hög med plexiglasskivor med en hel del ketchup smetat på och emellan. ”Definitely not art”, tänkte jag, och gjorde en poäng av att inte notera vem upphovsmannen var. (Salvador Dalí, däremot, det är definitely art! Å andra sidan fyllde han en bil med döda fåglar en gång. Varför är det mer art än ketchup och plexiglas? Vet ej, men vet att. När jag var barn besökte vi Dalí-museet i Katalonien i norra Spanien. Jag minns detaljer efter mer än tjugo år.)

Borta vid arkitekturmuseet finns en fin liten lekplats. Mina barn byggde snabbt något som blev misstänkt likt Jakriborg. Kolla den länken, detta lilla stadsbygge utanför Lund är otroligt roligt och fint. Jag skulle gärna bo där.

På kvällen läste vi var sin bok, min fru och jag, men självklart i samma färgskala och med samma omslagstypsnitt. Man har ju sin själsliga homogenitet att tänka på!