Att vara moderator är ett jobb i sig. Det kan låta som en självklarhet, eller hur? Det är rätt mycket en bra moderator måste kunna. Utöver inläsningsförmåga krävs administrativ stenkoll, disciplin med förberedelser, förmågan att absorbera andra människors ångest och förväntan, en närmast omänsklig simultankapacitet – har alla vatten, får jag verkligen svar på frågan jag ställde, hur många minuter är det kvar, vågar jag släppa in en publikfråga från den där skäggige skummisen som räcker upp handen, vem av oss är det som puffandas i micken och kan jag i så fall diskret göra något åt det, vad heter mina panelister och deras arbetsgivare och deras aktuella böcker eller verksamheter… Och hur snabbt kan jag processa om min egen instinkt att ställa nästa fråga är rätt om jag samtidigt måste vara extremt uppmärksam på det svar jag får just nu, och på den där lilla irritationen som jag ser hos den andra panelisten som också vill komma in. Och så vidare i en oändlig rad.
Jag gör sällan moderatorsuppdrag, och bara de jag verkligen verkligen vill göra när ämnet eller sammanhanget är oemotståndligt. Varför är jag sparsam med det? Självklart: just eftersom ett moderatorsuppdrag är så oerhört konsumerande. Jag vet precis vad som krävs av förberedelser och koncentration för att det inte ska krascha.
Jag har varit med om att inte lyckas bra med uppdrag, jag minns det med ilningar som påminner om migrän. Det är en fruktansvärd känsla.
Varje år på Bokmässan drabbas man av seminarier och samtal som leds av personer som inte har träning att göra det. De är kanske sakkunniga – han har ju fan disputerat på ämne X! – men kan inte det mest grundläggande samtalshantverket.
Det blir aldrig bra.
Detta har Agnes Lidbeck råkat ut för under årets bokmässa, fast jag är osäker på om hon ens anade att det var det som var problemet. I dagens DN skriver hon en hånfullt härskande text om en medpanelist som verkar ha betett sig som en riktig drygröv. Hon ger otaliga exempel. Och let me be clear: den där medpanelisten verkar ju verkligen ha förtjänat sig en fet uppsträckning.
Men – en professionell moderator hade givetvis aldrig låtit det gå så långt som det tycks ha gjort i det här fallet. Han eller hon hade balanserat uppdraget att representera publikens nyfikenhet, att framhålla scendeltagarnas styrkor, att förstå och vara kapabel att hitta essensen i det som sägs – och markerat ”stopp ett tag, nu måste vi få höra svaret från X också”.
Men det kräver mod, träning och ryggrad. (Och just ryggrad, det är väl dessutom avgörande för att säga ifrån personligen med ett samtal eller ett mejl till den som har drygrövat sig i scensamtalet. Alternativt kan man förstås, om man disponerar utrymmet, klippa till på ett uppslag i DN.)
Låt mig också säga att jag har den största respekt för att det kan vara svårt att vara moderator när det väl händer något sådant där. Jag har bara behövt gå in sådär bryskt en enda gång, när en sur akademiker på ett universitet gick till storms mot en gästtalare på ett osakligt vis. Där fick jag sätta ner den så kallade foten och faktiskt direkt avbryta. Dålig stämning? Enormt. Men det var helt helt nödvändigt, och jag behövde fatta det beslutet på några sekunder. Ångrar mig inte det minsta.
Av en händelse läser jag sedan vidare i Svenska Dagbladet, och ser man på, jag håller varmt med Ivar Arpi när han slutar sin text som handlar om något helt annat:
”Vi är alla olika. Vi har lika sällan förtjänat våra förmågor som våra brister … En sak man kan ta med sig … är att man bör förlåta människor mer för deras tillkortakommanden. Sig själv också. Och framför allt sina föräldrar.”
Jag förlåter härmed alla samt allas föräldrar, utom dåligt förberedda amatörer till moderatorer. Ni kan flytta på er, eller lära er jobbet.
***
Vet ni vem som kan jobbet förresten? Cecilia Nebel kan jobbet. Hon leder Sydsvenskans live-talkshow Late Night Lund, där jag fick vara gäst och prata om min nya bok i onsdags inför några hundra personer på en teater i Lund. Cecilia är ett absolut superproffs i varje detalj. Extremt välförberedd, uppmärksam, blixtsnabb, krävande, strukturerad, rolig, lugnande, publikinteraktiv… För mig som en av tre gäster – Marianne Mörck var en av de andra två, och hon är obeskrivlig, ett scengeni rakt igenom – blev det noll nerver och enbart glädje att få vara med.
Tror ni att det var en slump? Tur?
