Det är en helt vanlig dag när jag börjar räkna döda. Döda personer som jag kände eller hade träffat under någorlunda personliga omständigheter, gått i skolan med, jobbat med, utöver många äldre släktingar. Bengt, Jan, Mona, Lars, Gaby, Brenda, Magnus, Joachim, Maria, Jan, Adam, Peter, Milla, Henrik, Staffan, Håkan, Leif… De blev snabbt fler än jag kunde vara säker på att jag minns vid en uppräkning. Och alla dessa personer jag har intervjuat som är borta nu, det är tiotal.
Jag är medelålders, det är naturligt, det är som det ska vara. Men jag tänker inte slå bort en sådan tanke när den kommer.
