Michael Bolton kan vara en av världens mest utskällda artister.
Dags för ett försvar, således.
Och det är onekligen med känslan av Perry-Mason-tar-sig-an-hopplöst-skyldig-skurk som jag nu tar mig detta före.
Michael Bolton har nämligen ett ganska gediget musikaliskt brottsregister, där hans insjungning av operaarior måste betecknas som hans ”perfect crime”. Han har tidvis haft en mycket problematisk frisyr och ytterligt tveksamma bruna kostymer.
Men nu är det så här att hans album ”Soul Provider” från 1989 har en fullständigt osannolik A-sida, om man nu ska prata vinyl. Här har vi fem spår som i sin genre på ett fullständigt perfekt sätt förkroppsligar det pompöst smöriga och smidigt musikmuskulösa åttiotal som jag älskar så ömt. (Andra artister i genren vid den här tiden: Nelson och Journey.)
* Inledande ”Soul provider” visar att detta är en platta att halstra havskräftor till. Den är soft, men har lite sting ändå. Sticket är otroligt snyggt skrivet.
* Nummer två är en helt lysande tagning av ”Georgia on my mind”, som ingen annan har spelat in bättre. (Nu vet jag folk som kastar tomater på sina dataskärmar i ren ilska.) Saxofonsolot är så lysande, och när jag hör det nu får det mig att tänka på hur synd jag tycker att det är att saxofonen som instrument är så hopplöst ute. Det borde vända snart, tycker jag.
* Nummer tre är den bitterljuva ”It’s only my heart”, där produktionen verkligen kommer till sin rätt. Det låter som om sångpartierna är inspelade i en flyghangar. En vacker flyghangar. Och det måste väl vara Mike Landau som spelar de där gitarrerna?
* Fyran är megahiten ”How am I supposed to live without you”, som är en sorts släkting till Chicagos ”Look away” och till allt som Dianne Warren någonsin varit inblandad i. Den är i mitt tycke den svagaste i denna ändå briljanta femling.
* Det bästa sist. Den magnifika ”How can we be lovers” har allt: Den smygande versen, den smäcksittande refrängen, de många tonartsbytena (jag måste be min vän greken att kolla upp det nån gång, han kommer att bli stormförtjust, han tycker att John Parr är ett snille, vilket är korrekt), och de enorma körerna. Och text av, just det, Dianne Warren. Mot slutet flätas tre olika sångspår i perfekt harmoni. Det backande cymballjudet som liksom suger upp Boltons röst i frasen ”we can work it out” före höjningen säger allt om 1989.
Så där har ni det. Fem sånger som ursäktar allt annat Michael Bolton har gjort. I rest my case.
