Här i Skåne är bitterheten stor varje år på hösten då Malmö FF inte vinner SM-guld i fotboll.
För malmöiterna är MFF nämligen alltid svenska mästare. Annars är det liksom fel. Och alltid någon annans fel. Fel tränare. Fel arena. Fel värvningar. Fel rapportering i Sydsvenskan.
På så vis är MFF exakt som England. England som tror sig vara världsmästare i fotboll, England som har en helt orealistisk bild av sitt eget landslag som vägledande, nyskapande och dominerande.
Det är särklassig fotbollsarrogans. Och förmodligen en viktig delförklaring till varför MFF aldrig har blivit mitt ”andralag” efter IFK Göteborg. För jag försökte verkligen! Jag tänkte, när jag för snart tio år sedan blev skåning, att jag näst Blåvitt ska hålla på MFF. I stället gnuggade jag händerna när de åkte ner i Superettan. En bra läxa, tänkte jag. En fin kur för självbilden.
Men nu är vi här igen. Det är höst. MFF vinner inte – utan har i stället gjort en helt godkänd säsong, sett till förutsättningar och kvalitet. Det är bara malmöiterna som inte inser det.
